Jag är nog allt jag inte ville vara när jag var 19.

När jag var nitton och slutade skolan visste jag i princip bara att jag ville ta ett sabbatsår, jobba och sen plugga. Men jag var inte ens säker på den tanken i mitt huvud. Jag körde ingen backup-plan och hoppade på en kurs till hösten, utan jag var så himla insnöad på kärlek hela sommaren, hela hösten. Ett förhållande som gick i kras rätt fort eftersom vi var varandras motsatser och hade olika bakgrunder. Främst en klassfråga, tror jag. Jag tänkte väl inte på det extremt just då. Men jag har kommit att tänka på klassfrågan mer nu för tiden. Som när jag läste genusvetenskap och läraren i föreläsningssalen sa att "De flesta som sitter där är antagligen från medelklassen, eftersom ni har uppmuntrats till att utbildning är viktigt." Blev arg. Men började tänka på det ännu mer, hur jävla arbetarklassig jag är. Och jag har försökt undvika den stämpeln så himla hårt och drömt drömmar om att bli någonting jag inte är.

När jag var nitton var jag stensäker på att välja en linje på Lunds Universitet, och genom det flytta hemifrån till en studentkorridor, eller lägenhet. Jag hade inte ens tänkt tanken på att allting skulle vara tvärtom tre år senare. Ingen lägenhet, jobbar på en snabbmatsrestaurang (en grej som jag dragit så himla många skämt om i mitt liv, för att den bilden är den jag föraktat mest) och jag har i princip hoppat av alla kurser jag någonsin pluggat på universitetet. Så jag känner i princip såhär: Skratta åt mig. Gör det. För jag skrattar åt mig själv.

Det är ju så man tänker när man gör slut med någon. "Hoppas jag lyckas bättre än honom." Och så gör man inte det. Man blir bara ännu sämre, och hade mitt nittonåriga jag vetat det här hade hon kanske valt att agera annorlunda. Mitt ex hade bara sett ner på mig ännu mer idag om han visste. Om han läste det här. Suttit där med sin nya anorektiska flickvän och skrattat över ett glas rödvin och varit evigt tacksam över att han inte valt en liten white trash- tjej som jag. Som dessutom är lite för tjock för hans smak.

Det känns lite såhär: Ska jag bara låta den här arbetarklass-grejen vinna över mig, eller ska jag ta mig ur klassbegreppet och utbilda mig till någonting bättre och försöka höja min status i samhället? Grejen är den att jag har slutat bry mig totalt. För att jobba är så jävla mycket lättare. Och varje plugg-grej går i kras. För jag hatar lund och allt är så himla pretto och jag är inte det och känner mig utanför. Jag hade aldrig velat plugga på en högskola när jag var nitton, men det lutar mer åt det nu. 

Jag ville resa, jag ville flytta till Uppsala och läsa till dietist, jag ville plugga till webdesigner i Blekinge. Jag ville bli ihop med N men han ville inte ens se förbi alla den där tjocka alkoholdimman (Lyssna på Lies av Marina and The Diamonds eller Lost Kitten av Metric.) I högstadiet ville jag bli kysst av en pojke men var för rädd för fester och allt som tillkommer. Jag ville läsa IB på Katedralskolan med M, bo i London när jag var äldre. Nu i efterhand ångrar jag hela min gymnasietid, för den var allting jag inte ville den skulle vara. Jag borde varit mer speciell. Och haft bättre självkänsla. Jag ångrar inte sällskapet, men jag ångrar att vi inte gjorde mer saker. Att vi blev mer integrerade med coola människor (utanför den där idiotiska klassen). Gick på festivaler och hoppade till musik i folkvimmel. 

Som sagt, dåtiden har passerat, det är ju inte för sent att ändra på sig när man är 21 (snart 22). Men det känns som att allting är det. För att ingenting man gjort har varit lika bra som ens förväntningar. Det enda bra som hänt under tre års tid är att mitt CV ser lite mer acceptabelt ut. Ha ha ha, om ens det. Jag kommer nog alltid behöva ett mirakel. En spark i baken och peppande ord. Men det verkar som att jag kommer få hitta energin själv, och det kommer nog alltid vara så himla svårt. Om man aldrig gjort någonting i sitt liv, hur vet man vad man ens vill göra?