Om att göra slut.

De sitter i den röda skinnsoffan och gråter ut alla tårar som lagrats i dem den sista tiden. Det känns febrigt, allt de säger försvinner bort i hulkande och snoriga obegripligheter. Varje gång han tittar på henne vill han bara kasta sig i hennes famn och säga att det bara är på skoj. Att de fortfarande är ihop, att de fortfarande ska göra tusen och åter tusen små skojigheter tillsammans. Det går inte att förstå hur två som tycker om varandra så mycket kan göra varandra så illa. "Varför kan inte allt bara vara som vanligt", gråter hon. "Jag vet inte", svarar han. "Det kan inte bara det längre." Han försöker lyfta armen för att ta en klunk vatten men armen lyder honom inte. Han sjunker ner från soffan, ner på fiskbensparketten och hon sjunker också ner efter honom så att de båda hamnar på golvet.

"Kan jag inte få en kram", säger han. "Jo, en kan du väl få", tycker hon. "Men bara en, annars kommer jag att bli galen." De kramas så hårt de kan, förtvivlat hårt. Det känns som alla kramar de någonsin givit varandra samtidigt. Munnarna glider mot varandra, de har inte riktigt förstått att det är slut, ingen har tänkt på att meddela dem den sorgliga nyheten. De närmar sig varandra som den naturligaste sak i världen, som att de alltid hört ihop. När läpparna snuddar varandra så rycker kropparna till och rullar bort över golvet. De slungas ifrån varandra som två repellerande magneter. Det är det som har hänt. Deras plus- och minuspoler har blivit felinställda för varandra.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, Gunnar Ardelius, 2006.

Jag har den här texten uppklistrad på min vägg, för det är exakt så det känns. Exakt så.