I väntan på ett mirakel

Jag väntar på ett mirakel. Någonting som vänder allting mot rätt håll. För just nu befinner jag mig i en koma. Jag är förlamad. Okapabel till att göra saker jag egentligen måste göra på grund av att hjärnan är förgiftad av ett osunt handlingsmönster. Jag lever inte. Jag bara är.

Det går inte att tända eld på ett levnadsmönster och gräva ner askan av det långt ner i jorden. Man kan inte blunda och leva med huvudet i sanden för alltid. Någon gång måste man bryta cykeln. Riva ner den trygga mur man byggt upp. Börja leva. Uppnå saker och ting i livet. Vara lycklig. På riktigt.

Man hoppas och tror på en förändring. Börjar måla upp bilder i sitt huvud och tänker sig att nu kommer det lösa sig. Det kommer bli bra nu. Till slut. Och mestadels händer ingenting. Oftast ligger det bara där i bakhuvudet som en diffus skugga. Allt hopp, all tro på sig själv och viljan finns där. Ihoptrasslade och inklämda i en vrå man glömt bort för längesedan.