Jag romantiserar mycket. Tar små, små ord och lindar in dem i kärlek. Små, små handlingar som knappt märks förstoras till något så otroligt. Jag vill tro på att bara man håller sig intresserad tillräckligt länge så kanske han förändras. Ändrar uppfattning om en. Vill ha mer än det lilla som finns. Men han går inte att tämjas.
Mestadels känns det hela som ett överlevnadsprogram. Man måste stå ut. Sänka sina förhoppningar. Inte värdera det som om det vore hela ens värld. Att tro så himla mycket på ett frö som inte ens ligger i jorden är farligt.
Och ibland brister fasaden man skapat och allting man samlat inombords rinner ut. Man vill döda. Orden skjuter som pistolskott och man hoppas att de gräver sig djupt in i huden på honom - trots att det inte ens är hans fel. Det är mitt.
Ibland förundras jag över hur en liten gnista som knappt betyder någonting kan tända en världsbrand i hjärtat. Ett kaos i hjärnan. Eller... kanske inte ens det egentligen. Men någonting var det. En längtan till något hållbart som inte bara involverar små skrap på ytan av ens hela inre varelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar