Tankebomb.

Måndag morgon. Jag har verkligen inte ett stort behov av att blogga för tillfället. Men idag gör jag det ändå. Det går i vågor. Ibland känns det meningsfullt, ibland helt meningslöst. För det mesta känns hela min blogg som ett skådespeleri. Eller, halvt kanske. Jag är bara inte säker på vem jag är på riktigt.

Hela denna sommaren har varit en berg- och dalbana med tankemonster som ställt till med ett riktigt stort kaos i hjärnan. Det känns bättre nu. Och trots att jag vet vad som är rätt och fel i världen kastar jag mig ut i välkända banor. Gång på gång blir saker och ting helt fel. Man ska göra sig av med människor som suger åt sig all ens energi, som inte förtjänar den över huvud taget. Men jag är som en mal. Jag dras till det vackra och förtrollande ljuset för att sedan inse, när det är alldeles för sent, att jag bara skadar mig själv.

Jag behöver tro mer på mig själv. För innerst inne vet jag att bakom alla osäkerheter finns någon som förtjänar att ta del av den här världen, och som inte behöver utsättas för mina förgiftade tankemönster. Någon som är säker på vad hon kan och vill och som inte behöver definiera sig själv enbart med någon annans ord. Jag vet att hon finns. Hon har bara inte vågat komma ut än.