Mitt inre.

Ni vet vem jag är. Jag vet inte vem Ni är. Det känns lite sådär meningslöst att skriva ner delar av sina innersta tankar inför en publik. Ni får liksom chansen att gräva inuti min hjärna, innanför min skyddsmur. Men jag har inte ens skrapat på er yta.

Det finns olika typer av människor. Vissa berättar om det mesta som bekymrar dem, medan andra håller inne alla sina innersta tankar tills de dras med i det svarta hål de själva skapat. Jag skulle säga att jag är en blandning av de två, fast mer dragen åt att berätta det som finns inuti. Vissa saker vill jag inte berätta alls. Jag börjar nästan tro att jag kan dölja saker för människor. Låsa in mina tankar i ett mentalt kassaskåp. Fast oftast får någon reda på koden. Kanske en person, eller två. Inte fler.

Tänk om man kunde packa sina väskor idag och försvinna från den här staden, alldeles utan förvarning. Vara spontan. Fly till bättre och spännande ställen. Bara för en dag eller två. Det hade jag gillat.