I februari så gjorde jag ju min omtenta i personlighets- och utvecklingspsykologi. Jag sov inte på hela natten, och jag tänkte faktiskt strunta i den. Men så tänkte jag att jag skulle gå dit och försöka ändå. För att jag kunde ju inte bara svika alla igen och inte göra det. Så jag tog tåget vid sju, drack en stor kaffe från pressbyrån i Lund medan jag med hastiga steg gick mot Matteanexet. Jag hade liksom pluggat en del ändå. Läst alla artiklar förutom en. Och försökt komma ihåg allting så bra jag bara kunde. Jag skrev nästan hela tiden ut. En halvtimme kvar kanske. Och då var jag rätt trött. Sen lämnade jag salen och tänkte att jag inte alls hade klarat den, för att jag svamlat så himla mycket även om jag var säker på att jag fått med allting på en av de obligatoriska frågorna. Fast man måste klara båda för att bli godkänd.

Sen gick det en tid och jag kollade LADOK för att se om jag klarat den. Det stod ingenting även om det gått två veckor sedan tentan. Så jag hade väl inte klarat den i så fall. Vilket betydde att jag skulle vara tvungen att skriva uppsamlingstentan i augusti, eller i juni. Lat som jag är förstod jag inte alls hur jag skulle orka med det. Plugga för sådär tredje gången. Det blir uttjatat. Men så kom det en vändpunkt. Idag så tänkte jag kolla om jag verkligen inte klarat den, så jag loggade in på LADOK igen. Och klickade på "Resultat". Och där stod det "0704 Integrerande perspektiv på personlighet 7.5 VG" Jag tror jag håller på att smälla av alltså. VG?! Och här har jag gått och klagat på hur jäkla svår den här kursen är och så får jag ett jäkla VG? Alltså. Herregud! Jag dör! Det här måste firas. Känns som att jag borde göra den sista tentan också för att göra klart hela kursen. I alla fall! Nu kan jag få CSN. Känns mycket bra alltså! Åh! Att någonting äntligen går åt rätt håll. Nu ska jag gå ut en sväng. Vi hörs!