Det finns personer i min omgivning vars pojkvänner är väldigt fina. Och ibland undrar jag ifall jag någonsin kommer hitta någon jag är nöjd med. Det finns säkert miljontals personer som passar mig på ett sätt, men ingen som faller mig i smaken. Jag drar till mig de dåliga och avfärdar de bra, kanske av rädsla att bli sårad på riktigt. Bekräftelsebehovet som finns inbyggt är för stort för mitt lilla hjärta. Känslan att ständigt vilja bli bekräftad, känna sig älskad, samt den gigantiska osäkerhet som skakar om hela mig. Att tänk om han inte är tillräckligt bra, nej men gud han kan inte lyssna på den där musiken och tycka om det där, han är för osäker, han är för kort, han är inte tillräckligt söt, hans vänner är tråkiga etc. Så nästa gång någon frågar varför jag inte har pojkvän tänker jag nog svara: För att jag är inte redo. För att jag kan inte ta på mig ett sånt ansvar. För jag är inte säker i mig själv. Eller så svarar jag nog inte alls.