Facebook-stalkar mitt i natten och minns alla dåliga saker. All den här fientligheten. Kommer den någonsin försvinna helt när man tänker efter? Vi hade ett ganska abrupt slut. Och vi har aldrig någonsin pratat om det. Som om hatet river sönder en inombords, eller mer rispar lite i hjärnbarken på det omedvetna planet - det är bara när jag går riktigt djupt in i det som jag blir så himla arg. Det är liksom då jag kommer ihåg hur extremt dåligt allting var. Sönderslaget till den minsta lilla spillra. Ett blödande sår med dåliga stygn var nog allt det någonsin blev. Och nu får jag leva med det. Jag kommer nog aldrig bete mig normalt i hans närvaro om jag någonsin ser honom igen.