once upon a time there was a boy who wrote a poem about us.

Det finns en djupt rotad idé om självförverkligande,
en idé om att ödet måste styras och tyglas.
Ideal som tar sig uttryck i identitetslös förutsägbarhet,
normalitet som tillfredställer pöbeln.

Men du och jag, vi, tror inte på sådant där,
vi beaktar det slumpmässiga och oplanerade.
Vi pratar med vem vi vill, när vi vill, är löjliga och gör oss till,
- om vi vill.
Vi dummar oss och hittar på, egentligen, båda två,
- så dumt att finnas till.

Du sa att du ville måla, gympa och bli akrobat,
- du säger att det var jag som sa det
Du vill förändra världen och uppnå någonting,
- du säger att det var den dröm jag hade

Jag lever i världen mellan inget och mig själv,
bejakar inget, tror på inget, tar inga risker
- men mitt själv gör det, och finner lycka i banala ting
kärlek på låtsas, samtycke som varit fingerat och lycka som funnits inbillad.

Du bar svart den kvällen,
Jag trodde det var vitt
Du är öppen och anspråkslös,
för mig en villig pessimist.

Du är en enkel människa med stor ambition,
du kastar dig ut i det okända.
Du tror, likt ett barn, att prestationer definierar en person,
för ingen har lärt dig det omvända.

Det finns någonting vackert i sådan oskuldsfullhet,
kanske också i min likgiltighet?
För det är fel och problem som definierar Någon,
- inte de bragder vi minns.