Most people are other people. Their thoughts are someone else's opinions, their lives a mimicry, their passions a quotation.

Jag borde fokusera på mig själv istället för att söka lycka i andra. Som om någon kommer att komplettera ensamheten jag känner allt för ofta. För jag känner mig ofta rastlös och ensam. Den tiden skulle jag kunna fylla upp med andra tankar och sysselsättningar som inte handlar om män, magont och maniska research-sessioner.

Jag har kommit fram till det här: Om någon därute som är lämpad för mig vill prata med mig, så kommer han att göra det. Det kommer klicka om vi passar, och han kommer skriva om han verkligen vill prata med mig. Så varför ska jag alltid lägga ner massor med onödig tid på personer som inte förbättrar min livssituation? Visst, det är väl fint att leva i en liten fantasi-värld där det kanske finns en chans att saker och ting någon gång kommer att vara ömsesidiga, men jag orkar egentligen inte lägga allt krut på någonting som för tillfället vägrar existera.

Alla människor är även en sammansättning av alla intryck vi fått från diverse personer under vår livstid, så varför skulle det inte finnas fler fiskar i sjön med liknande egenskaper? Människor är inte så himla unika som de tror, egentligen. Till och med Oscar Wilde håller med om det.