To me you are perfect.

Alltså. Han hade varit så himla perfekt. Förutom att jag har historia med två av hans vänner, som är rätt så nytt. Men vad ska man göra, när det egentligen är honom man siktat sig in på men viftat bort tanken för att det kommer aldrig hända. Vi pratar inte ens nu. Inte än. Vi har pratat lite grand. Men snart är han här. Och D känns överdrivet positiv och tror att det här kommer att gå, men jag tror inte det. Men jag vill ju. Jag vill ju.