Jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv.

Det känns lite som att jag alltid är på jakt efter lyckorus. Att jag ständigt vill vara hög på känslor. Känna någonting, bara det inte är ingenting. Exakt så känns det. För det finns ständigt någon ny att fokusera sin energi på, vare sig det är bra eller hur dåligt som helst. Jag har en tendens att överromantisera scenarion som både existerat eller som bara ligger och sveper runt som en konstant dröm i mitt huvud. Spelar upp dem om och om igen. Redigerar, spelar upp. Lägger till. Drar slutsatser som man hoppas är sanna. Det där eviga hoppet, ni vet? Det brinner därinne alltid. Vare sig det är en liten låga eller en hel brand. Jag kopplar ihop låtar med känslorna jag känner, citerar låttexter som verkligen bränner genom huden konstant. Och det är som en berg- och dalbana man aldrig riktigt hoppar av. Bara fortsätter åka tills man går sönder totalt.