Jag har kommit till tidpunkten på jobbet där ingenting är roligt. Jag drömmer alltid om saker som kan kopplas till jobbet. Vaknar upp, tänker på saker som jag ska göra senare när jag börjar jobba. Jag jobbar som sagt kväll numera. Och stänger. Jag blir seriöst stressad eftersom jag är väldigt perfektionistisk av mig. Vi var tre personer som stängde, vi sa att vi skulle vara klara kvart över tolv, då vi slutar egentligen om vi har lyckats städa det mesta. Och vi blev ändå inte klara i tid tror jag. Eller det var på gränsen. För att jag är så långsam, och petig. Men när skurmaskinen är så jävla kass att resultatet skulle bli renare om man skurar med skurborste och vatten + medel, hur fan kan man välja den jävla maskinen då? Det är seriöst sånt här som jag får ångest av, för om det blir strul med städredskapen så tar det ju ännu längre tid om man måste använda just dem för att göra rent. Som om jag inte redan har tillräckligt att tänka på...
Så ska man såklart försöka städa så mycket man kan under tiden innan klockan elva samtidigt som man har hand om alla jävla beställningar som poppar in titt som tätt (dock inte lika intensivt på kvällen, därför man är ensam i köket). Jag är så sjukt rädd över att jag inte kommer få nån hjälp alls. Att jag kommer få stå där svinstressad och slarva med städningen den sista timmen (då vi har stängt) för att jag inte hunnit med ett skit då jag inte lärt mig att effektivisera städningen och ändå göra maten som ska göras. Vill seriöst gråta. Nej, men jag ligger liksom här i sängen sprängfylld av äckeltankar på hur jobbigt det är och hur fan jag ska gå till väga och hitta ett annat jobb. Sen tänker jag att jag är helt taskig för att jag lämnar dem i kaoset. Men jag mår ju fan inte bra där. Alla människor är så medelmåttiga där. Jag har inget gemensamt med någon av dem. Vissa är i min ålder och de kan man andas med, men resten? Åh...
Skjut mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar