Höstmörker.

Det känns som att sommaren aldrig riktigt hann komma hit innan höstmörkret svalde dagsljuset totalt. Nu cyklar jag oftast hem när det är becksvart och borde lyssna på musik som passar stämningen. Ane Brun's "Big in Japan" exempelvis. Jag vet inte om jag är beredd på flera månader av mörker. Det gör någonting med en.

Förra hösten grävde jag ner mig i TV-serier trots försöken att plugga hela terminen efter fyra månaders jobb. Det gick inte. För motivationen fanns aldrig där. Jag gick till skolan med ett hål i magen. Såg ingen som helst mening med det, och tänkte inne i min musikbubbla på vad som skulle hända om jag bara gick framför en buss eller hoppade framför ett tåg. 

Sedan gick jag i dvala. Såg på The Vampire Diaries. Efter det sex säsonger av Grey's Anatomy. Jag följde American Horror Story och blev kär i Tate Langdon ända sedan avsnittet om Halloween. Gick på fest i slutet av oktober för att dagen efter få en helt slumpmässig vänförfrågan av någon som skulle förgifta mitt hjärna i flera månader. Det var över på två veckor. Jag började titta på Misfits. Blev kär i Nathans konstiga uttal på "car" och började titta på New Girl. Jag strecktittade på Pretty Little Liars tills klockan tre på  natten  och ville hemskt gärna få reda på vem denna mystiska A var. 

Och mitt i allt det där gjorde min syster slut med sin första pojkvän. Som skulle förpesta mitt liv i ett halvår minst därefter. Jag har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag pratade med Ballerinan om att träffa någon viktig person som förstod sig på komplicerade situationer och tankar. Livsångest osv. Men jag gjorde aldrig någonting åt det. Jag bara accepterade det. Det gör jag fortfarande. För tankarna kommer nog aldrig försvinna helt. Jag kommer befinna mig i en livskris tills jag orkar göra någonting åt det. Man romantiserar så mycket i huvudet, men drömmarna som finns där går aldrig att ta på. De blir så diffusa för att man inte vill göra de synliga. För att man är rädd. Rädd för att kasta sig ut i det okända. Rädd för att fortsätta falla utan att hitta ett fotfäste någonstans. 

För tänk om man aldrig gör det. Hittar ett fotfäste. Tänk om man aldrig någonsin hittar den där positiva drivkraften som ska dra en ur all denna misär. Tänk om man dör olycklig. Tänk om.