Jag har nog aldrig nämnt att N ville prata med mig igen vid midsommar. Han smög sig in som ett jävla virus sakta men säkert. Och jag vara accepterade honom som om han inte hade varit borta. Men ändå höll jag en viss distans. Jag vet inte hur många gånger som vi skulle ha träffats. Men det har kommit på tal minst 10 gånger under ett halvår. Det har såklart mest varit tomma ord, en diffus grej utan något riktigt datum och allting har känts som om han ville någonting även om han nämnde att han skulle Norge i Janurai. Han har pratat om att kramas, om att gå på bio, skrivit puss som om det betydde någonting men även ringt en på fyllan, bett en komma fastän man totalvägrat samt blivit kallad otrevlig fitta av hans kompis som inte ens känner mig. Varför är det så att människor aldrig förändras? Inte efter ett år eller så alls. Människor är så himla fittiga (ursäkta mitt språk) när de är själviska. Så. Jag tog bort honom. Igen. För alltid, hoppas jag. Han blev chockad och undrade varför för vi var ju vänner. Sedan sa han att han ändå har sagt att han inte ville ha något seriöst innan Norge, för då hade han aldrig kommit iväg och jag minns att han seriöst har sagt: "Tänk om jag får känslor för dig innan Norge" eller: "Kommer du komma och hälsa på mig i Norge?"
Seriöst. Jag förstår inte hur man kan vara sån jävla idiot. Värsta var att jag inte ens skakade av ilska eller blev ledsen. För jag bryr mig ärligt talat inte så mycket som jag kanske borde. Okej, jag bryr mig på ett sätt, men han har verkligen sjunkit så lågt han kan komma. Jag har gett upp. För slutet på besvikelserna sattes redan vid den där käftsmällen för ett år sedan.
Och jag sa: "Have a nice trip till Norge." Och han sa: "Have a nice life on McD." ON McD. Ja. Nu glömmer vi det här. Jävla helvetes kuksven för evigt. Nog den största KUKSVENNEN i historien. Tack för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar