Låt oss bli fulla, livet är meningslöst.

Firade nyårsafton hos ballerinan med ungefär tio andra personer. Jag drack ingen alkohol men det var fint ändå. Förrätt, varmrätt, efterrätt. Värsta lyxmiddagen. Folk minglade, satt i grupper. Jag spelade musik som jag älskar. Vi dansade lite grand. Vid tolv-slaget sade vi gott nytt år och sköt raketer. Raketer som tippat och slog sönder ballerinans dörr till huset. Raketer vars stoft träffade C i ansiktet. Det kändes som ett krig när det färgsprakade stoftet slog hål i trät på huset. Det enda man hörde var i princip champagneglas som slogs sönder. Någon som skrek också, kanske. Det var bara så himla otippat. Men C mår bra. Det blev mest världens lättaste brännmärke på benet, och rodnad under ögat. Det är nog läkt nu.

Och vid tolv-slaget smsade han "gott nytt, hjärtat." och bad mig hämta upp honom. Sade att sömn inte spelade roll även om jag skulle jobba klockan åtta. Och man blir bara så himla trött på människor som inte kan växa upp och bara ses som vanligt istället för de där klockan två samtalen då man vill cykla en bit för att krypa ner i sängen hos någon man aldrig någonsin känt sådär för innan. Som bara uppkommit på grund av en väldigt bra fyllekänsla för några veckor sedan. Nu vill man mest bara kräkas, skrika, riva och sparka på saker. Lite sådär mentalt för att mina val av män är ju så himla briljanta. Kärlek till tre dagars magont efter att man bara har legat bredvid någon. Jag känner mig så himla svältfödd på kärlek, så himla ambivalent till kärlek och all dess jävla skitsnack. Idén är det enda som är fint. Inte verkligheten av nätter då man gråter av ångest, tittar på mobilen vartannan minut, tvingar sig själv till att inte skriva först men gör det ändå. 

Lyssnar på Destiny's Child och försöker intala mig själv att jag är så jävla mycket bättre än all skit jag tar på mig. Alltid. Men det finns aldrig någon som möter mig halvvägs.