Eld, universum och tidpunkter.

Vi är huvudpersonerna i "En Dag". Vi står på olika ställen varje gång vi möts. En liten gnista tänds då och då tills den släcks och vi glömmer bort varandra igen. Vi får aldrig hjärna och hjärta sammankopplade samtidigt, och nu var jag alldeles redo. Men nu är han död inuti medan det växer fjärilar och blomster inuti mig. Vi är som varandras motpoler, som ständigt byter sinnestillstånd med varandra. Ibland är jag vit och han svart. Han vit och jag svart. Vi möts aldrig i mitten. Som såna där matematiska problem med linjer som ständigt möts men försvinner iväg för att sedan gå ihop igen. Och till slut kanske det blir alldeles helt rätt. Men då bestämmer jag mig för att cykla till stället vi ska mötas på och blir påkörd av en bil och dör. För att livet är ironiskt. Och vissa människor kommer nog aldrig klicka. De kommer nog aldrig stå på samma plats. Om den där gnistan inte råkar tända en världsbrand samma dag då våra universum är alldeles parallella med varandra. Då hjärna och hjärta finns där för båda. Och elden inte längre går att släcka ut. Tänk vad fint det hade varit. Tänk er. Vad fint.