Konsten att släppa taget.

Jag vet att man inte får känna så. Men det känns så jävla mycket bättre att hata folk när det gör ont i hjärtat. Orkar ej att den här personen umgås med folk i min ålder, blonda äckliga brudar som tatuerar rosor på revbenen och texter i stil med "Carpe Diem". Brudar vars kompisar varit ihop med killar jag träffat. Brudar som antagligen tycker om "fredagsmys med girlzen" och dricker rosévin. Som åker till Aiya Napa för att det är typ *det bäzta som finns*. Identitetskrisar han? Sedan när är det hans typ av umgänge ens. Seriöst. Okej, sure thing, det är hans liv. Han får väl hänga med vem han vill liksom. Blir bara så jävla sur över tanken på att vara död inuti men ändå umgås med brudar som är lika gamla som jag. Blonda benrangel. Ok, fem år är väl inte så hemskt mycket. Men det är ju allt ifrån nittiotvåor och uppåt. Varför bryr jag mig ens, det är så jävla fucked up att jag bryr mig fortfarande. Och över såna små grejer. Detaljer. Ni anar inte hur jag beter mig även ifall jag gömt alla hans uppdateringar i nyhetsflödet på Facebook. Seriöst, han är så jävla död för mig.

Jag försöker verkligen bara se bilder på honom och tänka "A, du kan så jävla mycket bättre, är du seriös?" Som M säger: Vad har han som jag inte kan hitta i någon annan man på planeten? Ingenting, med tanke på att han är ganska basic. Men man kan väl inte hjälpa att man råkar falla för någon? Det är ju inte så att man valde det. Plus. Vill jag egentligen ha någon typ av förhållande ens? Jag tror det mer handlar om att jag känner mig så  j-ä-v-l-a  ensam och vill ha  n-å-g-o-n  att prata med. Varje dag. Som man vet kommer att finnas där. Som man vet inte kommer överge en. Fast, äh. Om man tänker efter så låter det ju som ett förhållande, fast utan etiketten. Jag vill ju träffas, och göra saker. Veta att det inte finns någon annan när det är vi. Veta att han kommer vilja ha mig där hos honom. Och så är det ju inte. Och som andra smarta människor säger (som jag inte pratat med på evigheter...) jag borde ju inte vara arg. Vi kanske inte är fel i oss som personer. Det är kombinationen mellan oss som inte fungerar. 

Men.

Jag är så in i helvetes naiv att jag tänker saker i stil med: Han har varit intresserad av mig innan (det är en länk om ni ej fattar), det kan komma en tid till där det blir vi. Och som han själv har sagt, vi krockar väl när vi är på fel ställen i våra liv. När han ville, ville inte jag och vice versa. Grejen är den att när jag inte ville så blev ju han inte värsta arg över det. Men grejen är den att jag kom så himla mycket längre känslomässigt den här gången. Vi sågs mer den här gången. Jag pratade med honom i flera månader non-stop. Och han svarade mig, mer än någon någonsin svarat mig innan.

Men.

Det ska inte göra ont inuti. Man ska inte komma till jobbet och ha så ont i magen att man vill sätta sig  ner och gråta när ingen ser. Man ska inte må dåligt och känna sig rastlös för att man är ensam hemma och han inte vill/har möjligheten att svara på sms för att han är ute med sina vänner (även om det kommer ett sms senare än förväntat). Man ska inte behöva bli arg när han lämnar en ensam vid lägenhetsporten så att man får gå hela vägen hem till sig själv. Man ska inte behöva känna "nu ger jag upp det här" flera gånger om. Dessutom: det ska inte vara så hemskt att det enda samtalsämnet man har att komma med är hur olyckligt "kär" man är i honom och att det känns som man vill sparka i en vägg och skrika allt man kan. Man ska inte heller känna behovet av att "kanske kommer vi ses i helgen" utan man ska fucking veta att han kommer vilja vara med en. Dagtid som nattid. Att han inte kommer köra hem en för tidigt för att han måste vara någon annanstans. Att han inte går ifrån en på ett dansgolv så man slipper vara den där onödiga svansen efter någon som ärligt talat inte är så jävla intresserad av en längre. Man ska inte behöva gråta hela vägen hem på cykeln och lämna ett dansställe för tidigt för att slippa känna sig dissad när han inte väljer att ha följe hem med en.  Man ska inte vara den enda som vill prata. Det ska inte vara så.

Det ska för helvete vara ömsesidigt, varför kan det aldrig vara det? Varför vill jag inte att någon ska vara så jävla mycket bättre mot mig? Behandla mig så som jag "förtjänar"? Varför kan jag inte acceptera sådan sorts kärlek, någonsin? Varför måste jag nöja med med det lilla jag får, med bottenskrapet bestående av bekräftelsemoment och magont? Varför vågar jag aldrig ta chanser med människor som jag skulle må så jävla mycket bättre av? Är det för att jag aldrig någonsin hittat någon som är tillräckligt bra eller är kraven för höga? Jag ger upp. Kärlek är nog inte min grej.