Poetry's no place for a heart that's a whore.

Det bästa botemedlet när det kommer till att sluta bete sig som en dramatisk och känslomässig diva: Distans.

Känner mig rätt så normal idag. M ritade ett diagram med kurvor för någon dag sedan för att förklara hur livet är med och utan män.

1) Utan män: En rätt så tydlig rak linje. Kanske lite berg-och dalbanor beroende på hur man livskrisar och mår allmänt. Man är alldeles själv, och ens känslor handlar mestadels om egna problem - eller andras som finns i närheten.

2) Med män: Gigantiska berg- och dalbanor. Kurvor som går långt upp och långt ner på grund av det ständiga kaos. Passionerade lyckorus och dramatiskt kaos. Ett sms som får en att skaka om hela ens värld, bekräftelsebehovet som man visste fanns där lyser igenom huden och vill få minsta lilla beröring.  Från honom. Det här är den dåliga versionen av att tycka om någon. Det dåliga mönstret som ingen borde följa, men som många följer. Kanske för att man behöver en känslo-kick i sitt liv, vad vet jag.

Älskar för övrigt Bloody Mother Fucking Asshole av Martha Wainwright. Fröken Wallflower tipsade om den en gång. Men det har verkligen växt nu.

Annars? Regnskuren som bombarderade staden idag var så himla najs. Regn är i och för sig helt okej så länge det inte är höstregn och man måste cykla i det. Men det är mysigt med regn. Mhm.