Vi går mot mörkare tider. För varje dag som går blir minnet av sommaren någonting i ögonvrån som sedan länge har dragit sig allt längre ifrån oss. Nu är det garanterat höst. Men naturen verkar inte riktigt vilja släppa det gröna än. Dock har höstlöven börjat dekorera marken med sin röda och gula färg, precis som att träden vill att vi ska gå på eld. När himlen inte kan lysa upp längre väljer naturen att lysa upp marken.
Det är dags. Dags att hitta en överlevnadsstrategi. Vi måste bekämpa det tomma ekande mörker som smyger sig in i kroppen och förgiftar själen. Vi måste aktivera oss. Hitta på projekt för att hålla hoppet uppe. Komponera spellistor att promenera till, ta upp den där satans hobbyn och gräva ner sig sängen iklädd hipsterskjorta och titta på dokumentärer, serier eller den där filmen som du så länge velat se men alltid skippat på grund av brist på ork. Jag köpte färgpennor för några dagar sedan. Jag tänkte börja rita igen. Dock tänker jag för det mesta mer på pyssel numera. På att skriva brev till någon och göra det kreativt, inte så där lagom tråkigt med vitt papper och svart text på. Jag tänker på klippa och klistra, och färglägga. Rita till saker. Lysa upp den där tråkiga tillvaron.
Jag romantiserar hösten. Jag romantiserar väl det mesta egentligen. Men jag romantiserar inte vintern. Aldrig i livet. Jag känner redan hur det mörka bara andas en i nacken och vill sluka en hel. Vill att man ska falla i dennes famn och ge upp. Vara hundra meter under ytan.
Hur överlever man?
Det känns som att kroppen går i ide. Och kylan blir som ett hölje utanför som om den vill hålla en i schack. Jag har redan vantar och huvudbonad. Halsduken ska dammas av och plockas upp från förrådet. Sen är jag redo. Redo för det här jävla helvetet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar