Miljöombyte.

Saker som jag tänker på just nu framtidsmässigt är att byta jobb. Och flytta. Såna där vanliga grejer som de flesta tänker på. Jag tänker på att plugga engelska i Storbritannien eller jobba utomlands. Det finns ingenting som hindrar mig från att stanna kvar här. Funderar på att säga upp mig från mitt jobb eller ta tjänstledigt. Det snurrar ganska mycket i mitt huvud för det finns tusen olika val. Jag pratade med min faster innan och hon sa att jag har tillräckligt mycket handpenning för att köpa en lägenhet. Med lån då. Vilket skulle vara billigare än att hyra i andrahand och väntetiden skulle vara lägre.

Men just nu tänker jag på Skottland. Jag vet inte varför. Jag vill åka till Skottland. På semester. Och till London. Eller i alla fall någonstans där. Det känns lite som att det är nu eller aldrig. Miljöombyte tänker jag främst på. Skippa staden som gett mig så himla många hjärtesår, träffa människor som man inte vet någonting om. Träffa likasinnade och prata på ett annat språk varje dag i flera veckor. Nya miljöer bara. Jag vill!!!

Känslan av frihet

Nu är de här två helvetesveckorna över. Ingen stängning på någon vecka. Och inte med henne när det väl är stängning igen. Känslan av frihet. Grät nästan innan idag när jag förklarade för mamma om hur hemskt det är. Det är inte kul när det sätts orimlig press på en på ett jobb med en dålig skiftledare som hellre tjatar på en istället för att hjälpa en. Okej, att hon möjligtvis är jävligt trött på det men hon är den enda som får folk att vilja säga upp sig. Vissa mår psykiskt dåligt. En tjej grät för helvete i diskrummet en gång. Nån skickade in uppsägningslapp när jag inte jobbade där och det blev möte. Hon jobbar kvar där fortfarande nu. Men inte lika ofta eftersom hon jobbar på ett annat ställe samtidigt då hon lyckligtvis är klar med högskolestudier. Det känns så jävla skönt att fler känner att det är jobbigt. Vet dock inte om man borde attackera henne tillbaka när hon skriker på en, eller gå till chefen och vara en backstabbing bitch.

Hursom. Vad har mer hänt på sistone? Jag har gått på en urdålig klubb med 18+ och "typ" sagt upp kontakten med K. För han är en av de anledningar till att jag mår så jävla dåligt ibland. Och han bara: "Jag förstår om det känns jobbigt för dig att vi pratar, så vi gör som du vill." "Det är klart att jag bryr mig, men inte på det sättet som du vill att jag ska." Hej, tjej som söker sig efter människor som inte vill få någonting att växa. Som är "döda" inuti. Och som festar mer än vad som är hälsosamt. Som antagligen tycker att smala "tjejiga" partypinglor med blont hår som kallar honom för "myspojke" är mer attraktiva än lilla mig. Antar att han lever i sin egen förbannelse och är rädd för att stänga in sig i förhållanden eftersom det gick så jävla fel för något år sedan enligt honom. Då känner man liksom bara att det måste vara fel på en själv. Att man inte var tillräckligt lockande för att bryta den här cykeln. Eller så är han så jävla ingrodd i sitt mönster att han inte kan släppa in någon på riktigt. Jag menar. Jag är fem år yngre och mer redo än honom på något sätt. Antar att jag går tillbaka till mitt "leva ensam och trygg med hjärtat i en bur"-stadie nu.

Jag tycker att det är så himla sjukt hur "besatt" man kan bli. Hur ens humör påverkar hur pass bra hans respons är. Hur allting helt plötsligt handlar om honom. Hur man planerar att vi kanske kommer ses den helgen. Hur ens förväntningar bara börjar rasa ihop och man börjar inse att det kommer skada mig mer än gör mig någon nytta. Jag känner bara hur jag borde bli kvitt den här staden och vara någon annanstans, göra något annat. Men det lär antagligen förbli en dröm. För min motivation är så jävla låg alltid. Jag bara drömmer men vågar aldrig göra det på riktigt på grund av konsekvenserna som möjligtvis kommer hända.

Fan vad jag behöver förändring, men lyckas aldrig sträva mot det. Hej, forever comfort zone typ.
Nej, nu ska jag titta på Glee sen ska jag fan njuta av min lediga dag imorgon. Kanske lyckas söka några jobb. Natti.

Kärlekskrank.

Jag känner hur det här med att skriva texter avtar. För det finns inte så mycket att skriva om. Det enda jag är gör är jobbar, jobbar, jobbar. När jag kommer hem gör jag ingenting. Möjligtvis tittar på mobilen två, tre gånger om där finns några sms. Har nattliga diskussioner med Fröken W och väntar på bättre tider. Det kommer nog alltid finnas en tomhet inuti mig tills jag vet vad jag ska fylla den med.

I flera veckor har jag tänkt att han skulle fylla den, men han kommer med ursäkter om att han nog är lite död inuti och att han märker att jag är så mycket mer intresserad och att det kommer såra mig. Jag vet ju inte ens vad jag vill, på riktigt. Eller. Jag vet ju att jag vill vara nära någon. Ha någon att vända mig till. Någon som gör uppoffringar, som inte bryr sig om klockan är halv tre på natten en lördagskväll och inte låter tröttheten styra över viljan att dela säng med någon. Jag vill ju vara andas in i någons nyckelben och ligga så nära att det blir för varmt. Jag vill ju mest veta att den här personen inte kommer vara med någon annan, även om denne är "död" inuti.

Och jag som är så kravlös. Eller har för många krav. Kanske är människor med dött inre min grej. För att det aldrig blir på riktigt. Det blir flyktigt och man gör som man vill. Sen när det är över vill man skrika och gräva ner sig i sina lakan och aldrig mer kliva ur sin säng. Sen reser man sig upp och gör samma sak igen. Med någon annan.

Kanske borde man sätta det hela i ett annat perspektiv. Att bristen på kärlek och framtidsplaner gör att jag söker tillfälliga distraktioner, och hoppas på att någon av dem kommer nappa. Jag kanske vill leka på låtsas, när jag innerst inne vill ha det på riktigt. För en gång ville jag gråta i hans säng för att jag visste att jag ville ha någon som är mer än en flyktig grej. Att jag ville ha någon som finns där hela tiden. Och så skickar jag flera textmeddelanden varje dag och han svarar. Och när jag bestämde mig för att sluta skrev han till mig igen. Och hoppet dök upp igen. Sen börjar man  bry sig och blir arg och frustrerad när det inte finns någon tid över till mig ändå. Bara ett ynka sms och ett godnatt, jag är trött. Puss. Jag vet ju själv vad jag hade sagt till någon i min situation. Att jag borde lägga av. Tänka på vad jag vill. På mina planer med livet. Fixa mig själv. Men jag vet inte hur man gör.

Och för några veckor kände jag att okej, jag vet att han inte vill. Men ska jag dölja vad jag vill? Om man tycker om det, borde man sluta? Sen tänker man på alla de ord som man han skriver, som man avfärdar för att han säger så för att vara snäll. Man bara vet att det är så. Så vill man tvinga ur sanningen, för man stör sig. Sedan vill man hellre leva i en lögn. Man blir så negativ för att man vill att någon ska bevisa att man har fel. Men grejen är den. Det har man ju i princip aldrig.

Magkänslan är såhär: Du ljuger. Bevisa mig fel. Och så tänker man på hur det var för något år sedan, när man inte ens ville någonting men han ville och jag inte ens ville ses. Och nu är det tvärtom. Men nu passar det inte ens. Så tänker man att om det nu funnits en chans innan, kanske det kommer en igen. Och många av de jag gråtit över har flickvänner nu. Jag känner mig som killen i "Good Luck, Chuck." Eller något. Alltså. Bara tanken på att han säger så och skaffar någon annan som N gjorde får mig att gå sönder. Vad är det för fel på mig ens? Och varför är tvåsamhet så himla mycket norm? Varför känner man sig som Bridget Jones i ett rum fullt av par?

Jag ger upp. Jag orkar inte skicka sms bara för att längre. För jag blir så besatt av tanken. Skapar förhoppningar som rivs sönder. Han kanske tycker om att prata med mig, eftersom han svarar på allt jag skriver. Det kan man ju inte göra för att man är snäll. Innerst inne hoppas man mest på att han ska inse att han är kär i mig. Att egentligen vet han inte det än.

Mvh. Hopplös romantiker.

jag trodde att idag var en bra dag, men jag hade fel.
så otroligt stressad inför framtiden och ledsen och ångestfylld.
det är liksom jobbigt att aldrig någonsin veta vart man ska ta vägen.
var man kommer befinna sig inom en snar framtid.
vad man ska göra för att må bra, vad man vill leva för.
och ibland vill man bara lägga sig ner på golvet och dö.

VARFÖR SKA ALLTING VARA SÅ HIMLA SVÅRT?

Snart är det dags att bestämma sig för högskolestudier och jag kan inte vara mer förvirrad. Jag försöker försäkra mig om det rätta valet, och att jag inte kommer att tycka att kursen är dötrist. Det blir en liten chansning men de två kurser jag har funderat på i flera månader är 1) Medie- och kommunikationsvetenskap och 2) Genusvetenskap. För jag vill pausa från psykologin, göra någonting annat som kanske ger mig nya perspektiv över mina framtida val.

Därför låter medie- och kommunikationsvetenskap så himla bra just bara för att alla som jobbar med reklam brukar ha den kursen i bagaget. Genusvetenskap är mest bara för att jag tycker det är så himla intressant med genus, hur det appliceras på människor och blir en slags norm över hur man ska vara. Att maskulint och feminint är uppbyggt av olika egenskaper som är stereotypa för respektive kön.

Men, tänk om det bara är en sån där fas där jag tror att jag tycker det är intressant, men egentligen inte alls bryr mig. Så det är där problemen ligger. Och det sämsta är ändå att man inte kan hitta någon litteraturlista på medie- och kommunikationsvetenskapen så jag vet vad jag ger mig in på. Sedan har jag alltid tyckt om Svenska. Ett av mina favoritämnen i skolan. Så jag vet inte om jag borde gå någonting sådant också.

Så många val, så lite tid. Men jag tippar på medie- och kommunikationsvetenskap. Vad ska alla ni andra välja? Om ni ska studera till hösten alltså. Och förresten så vet jag inte om min framtid finns i Lund. Det känns så himla pretentiöst. Och jag hade nog inte passat in där. På riktigt.

Jag har suttit i flera dagar och försökt skapa ett jättebra CV som sticker ut och som fångar läsaren. Det känns mest som att jag sitter och överanalyserar hela grejen, ifrågasätter mina personliga egenskaper och funderar på ifall jag borde fila ännu mer på det personliga brevet då det inte känns som att de kommer att fånga ett intresse för mig. Varför måste det vara så himla svårt? Jag kan ju ingenting om sånt här. Blir så himla snurrig. Vill ta bort grejer, lägga till för att sedan ta tillbaks allting. Människor lägger sådär 30 minuter på ett personligt brev kanske. Jag lägger fan flera dagars tid. Och kommer knappt någonstans. Jag sitter och googlar tips på alla möjliga sidor och det är så fruktansvärt energikrävande. Någon som verkligen kan det här och vill dela med sig av sina kunskaper?

Saker jag vill göra för tillfället:

- Jobba så att jag kan bygga på mitt CV med spännande erfarenheter.
- Volontärarbeta på Erikshjälpen.
- Få sommarjobb på SF.
- Resa någonstans. Storbritannien låter som en bra idé. Även åka och hälsa på P.
- Hänga på nationer och träffa massor med nya intressanta människor.
- Jobba på en nation.
- Förbättra mig själv som person.
- Bli säkrare angående mitt val av framtida studier.

På något konstigt vis lockar det mig när jag tänker på anatomi. Men jag kan inte jobba inom vården. Jag är för känslig och har en för liten känsla av empati även om det känns som att jag gråter till allt ibland. Mänskligt beteende kommer nog alltid intressera mig, dock är jag ingen bra lyssnare. Framtiden är svår. Men det är väl tur det, att den är oförutsägbar. Hur kul skulle det annars vara?

I februari så gjorde jag ju min omtenta i personlighets- och utvecklingspsykologi. Jag sov inte på hela natten, och jag tänkte faktiskt strunta i den. Men så tänkte jag att jag skulle gå dit och försöka ändå. För att jag kunde ju inte bara svika alla igen och inte göra det. Så jag tog tåget vid sju, drack en stor kaffe från pressbyrån i Lund medan jag med hastiga steg gick mot Matteanexet. Jag hade liksom pluggat en del ändå. Läst alla artiklar förutom en. Och försökt komma ihåg allting så bra jag bara kunde. Jag skrev nästan hela tiden ut. En halvtimme kvar kanske. Och då var jag rätt trött. Sen lämnade jag salen och tänkte att jag inte alls hade klarat den, för att jag svamlat så himla mycket även om jag var säker på att jag fått med allting på en av de obligatoriska frågorna. Fast man måste klara båda för att bli godkänd.

Sen gick det en tid och jag kollade LADOK för att se om jag klarat den. Det stod ingenting även om det gått två veckor sedan tentan. Så jag hade väl inte klarat den i så fall. Vilket betydde att jag skulle vara tvungen att skriva uppsamlingstentan i augusti, eller i juni. Lat som jag är förstod jag inte alls hur jag skulle orka med det. Plugga för sådär tredje gången. Det blir uttjatat. Men så kom det en vändpunkt. Idag så tänkte jag kolla om jag verkligen inte klarat den, så jag loggade in på LADOK igen. Och klickade på "Resultat". Och där stod det "0704 Integrerande perspektiv på personlighet 7.5 VG" Jag tror jag håller på att smälla av alltså. VG?! Och här har jag gått och klagat på hur jäkla svår den här kursen är och så får jag ett jäkla VG? Alltså. Herregud! Jag dör! Det här måste firas. Känns som att jag borde göra den sista tentan också för att göra klart hela kursen. I alla fall! Nu kan jag få CSN. Känns mycket bra alltså! Åh! Att någonting äntligen går åt rätt håll. Nu ska jag gå ut en sväng. Vi hörs!

Sent omsider står jag vid ödenas berg.
Runtomkring som ovädersmoln
skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,
svartvingade,
fosforögda.
Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.
Stannar jag fredlig här vid foten av berget,
då rör mig ingen.
Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,
själv blott ett vilset öga.
Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.
För den som tar de stegen
blir livet saga.
Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.
Själv intet,
själv förlorad i stormen
slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.

- "Valborgsnatt", Karin Boye.

Det är officiellt. Jag ska göra högskoleprovet den 2 april. Det här var lagom spontant. Och idag kom förnyelsen av mitt körkortstillstånd. Giltigt till 2016. För övrigt sitter jag och funderar över en massa idéer tillsammans med M. Vi hade varit ett så himla bra kreativt team alltså.

Happy Forever Alone - day förresten.

ibland kan jag inte sova för att jag tänker för mycket. små oskyldiga tankar kan helt plötsligt leda till en rad alldeles ofrivilliga tanke- mönster. och då kommer sakta men säkert ångesten krypande. letar sig in i alla hörn, slår rot inuti och spinner sin väv runt ens inre varelse. för en sekund kan man inte andas. man tänker på allting man måste göra. att man måste laga sig själv. sy ihop det som brustit och det som håller på att brista. bygga ett skyddande hölje ovanpå huden, gräva ner sin negativism. vara modig och slå sig fri från sina kedjor.

men det finns någon slags mental spärr. en inre röst som säger att det kommer aldrig att gå, att man aldrig kommer att klara av det. man fängslas av en inre rädsla inför ett brutalt misslyckande, även om utmaningen känns som en avgörande del av ens diffusa framtid. och man vet att det är bara en själv som kan såga sönder den där rädslan. att det är en själv som blockerar sina möjligheter. det är nog det som gör mest ont. att hindra sig själv på grund av rädsla och på så sätt inte lyckas uppnå sina mål i livet.

Ångest

“I learned that if you want to get somewhere, you just make up your mind and work like hell ‘til you get there.”

— S.E. Hinton

Jag får ångest när jag tänker på tiden. Den tickar och tickar men jag vänder ryggen åt den. Låtsas att den inte finns. Men då och då blir jag påmind om hur mycket tid jag slösar, att jag inte kommer någon vart. Som om mitt inre jag befinner sig i en koma jag inte kan vakna upp ur. Det är lite som att jag inte riktigt vill försöka för att jag kanske kommer misslyckas med det jag måste hinna med. Att om det är så lite tid kvar kommer jag aldrig hinna för jag vet hur jag är som person. Jag vet inte varifrån jag får motivation till saker jag vet att jag är dålig på. Det går ju liksom inte att förneka. Om jag gör uppehåll med saker jag försöker lära mig är jag tillbaka till ruta ett på nolltid. Men jag måste vekligen försöka nu. För mitt eget bästa. Trots att det är jobbigt.

Kreativitet + en massa tvivel.

En fråga. Kan man lära sig att bli mer kreativ? Det sägs att om man verkligen har motivationen till att bli något så KAN man bli vad som helst. Drivkraften är viktigast. Man måste nog främst utsättas för en kreativ miljö för att vilja bli kreativ. Alltså, så dum jag är. Jag har en hel jäkla kursbok om kreativitet. Kanske borde läsa den?

Jag undrar verkligen vad jag kommer syssla med i framtiden. Jag blir så trött på att tänka på det. När jag tänker på media så mår jag illa inombords. En svag motståndskraft inuti. Nej, nej, nej. Det var inte alls kul på gymnasiet. Hur skulle det kunna bli roligare sen? Jag orkar inte ens fotografera. Jag orkar inte rita. Jag orkar inte göra någonting produktivt alls. Jag lever i en bubbla fylld av kaos.

Jisses, ibland känns det som jag är ett offer för psykologer. Eller ja, ibland? Oftare än ibland. Och på tal om psykologi. Människor är väldigt intressanta. De är en hel vetenskap. Men. Skulle jag kunna tänka mig att göra någonting sådant? Okej, de ämnen som tilltalade mig i skolan var:

1. Bild

2. Svenska

3. Psykologi

4. Engelska

Anledningar till varför media inte var så tilltalande: Det mesta gick i princip ut på att filma. Filma massor, massor, massor. Klippa, klippa, klippa. Fotografisk bild var ett totalt misslyckande från främst lärarens sida. Vi arbetade mest självständigt i ett år. Vi lärde oss ingenting. Jo, lite redigeringsgrejer och så fick vi ett häfte om fotografering + ljus har jag för mig. Men hon SÖG. Okej, jag kan medge att det kan ha funnits lite bristande engagemang i klassen också.

Jag behöver göra något revolutionärt med mitt liv. Gå ur min trygghetszon, Göra något som går tvärtemot mina principer. Men sånt här säger jag hela tiden. Jag behöver se världen. Resa. Men först: PENGAR.

Nu ska jag fortsätta droga mig med The Big Bang Theory. Och har ni INTE sett det. SE!!! Ni går miste om någonting alldeles underbart. Och efter det. Lovar jag att titta på Skins. (Sett tre avsnitt!) Älska Cassie. Hon är så... weird.