Jag pratade med honom för en vecka sedan. Han sa att allting hade varit annorlunda om han bodde i lägenheten själv, och inte med sin vän. Att han tycker det är jobbigt när man inte är ensamma. Han sa att han tyckte om mig från första början - och att jag var söt - men sedan insåg att det aldrig hade fungerat. Jag frågade var det sprack någonstans. Han sa att det egentligen inte hade spruckit. Men han vill inte ha mig på riktigt. Jag håller fast i någonting som inte finns. Någonting som jag borde ha släppt fri för länge sedan. Jag hatar att det är så, men våra dagar är förbi.