Någon typ av stress pulserar inombords. River sönder mina organ. Tanken på att köra en bil utan dubbelkommando får mig att vilja krypa långt ner i jorden och aldrig komma upp igen. Men imorgon ska jag göra det ändå. Trots att det skrämmer skiten ur mig att bara tänka på det. Jag har liksom gjort det förut. Men eftersom jag aldrig någonsin är särskilt bra på det när jag kör hemma, så sänks förväntningarna till det mer negativa. Idag körde jag i rusningstrafik på morgonen. I mörker. När det småregnade. På fredag är det dags igen. Jag vill nästan lägga mig ner på golvet och dö. De flesta kanske inte förstår hur hemskt det här är för mig. Men det är faktiskt riktigt obehagligt. Punkt slut.