Jag tror inte jag är ämnad för att bli någonting speciellt. För mestadels av tiden vill jag bara sjunka ner i jorden och stanna där. Låsa in mig i min trivselbubbla och vänta tills jag slutar andas. Jag har lite av en strutsmentalitet. Jag har ofta huvudet i sanden. När allting känns stressande, undviker jag det tills det inte längre går. Och då blir allting oerhört sjukt jävla stressande. Och då lägger jag av. Stänger av allting och slutar bry mig totalt. För att det blir för jobbigt. Vem har någonsin sagt att allting kommer vara så himla lätt här i livet? Men eftersom jag inte klarar av någonting alls i mitt liv längre börjar jag undra om jag behöver någon typ av psykologisk hjälp, allvarligt talat. Eller ja, åtminstone prata med någon vettig människa som kan få mig på bättre tankar.

Och så finns det en del av mig som blir stressad över livet. Över att bli äldre och inte ha åstadkommit någonting viktigt i sitt liv alls. Livet passerar liksom framför en medan man själv står där och tittar på. Och ibland glömmer jag bort tiden när jag sysselsätter mig med saker i mitt liv. Men när jag är tillbaka till ruta ett så kommer den där fruktansvärda ångesten igen. Man känner att man har drömmar som man aldrig någonsin kommer kunna uppnå eftersom man själv är ett helt komplicerat psykologiskt fall som borde lobotomeras för att uppnå någon typ av vettig livsglädje.

Ibland känns det till och med som att ingen någonsin kommer kunna vara nära mig helhjärtat eftersom jag verkligen är ingenting att ha. Att jag är rädd för att någon kommer komma på att hon är verkligen inte alls så som jag trodde. Hon är mycket sämre än den bilden hon verkade måla upp av sig själv för andra människor. Och ibland vill jag rent ut sagt fly härifrån. Men det går inte att fly från problem som jagar en på insidan. Som klöser sönder en inifrån.

Men mestadels är jag en glad människa. Eller mer neutral. Det är bara det att ibland kommer livet ifatt en. Och man inser en massa saker i den här eviga transen. Att man slösar bort så himla mycket värdefull tid när det finns människor därute som önskar att de hade åtminstone en månad kvar att leva. Kanske borde jag ha gett min tid till dem istället. Kanske hade de kunnat få ut det bästa av det jag så nonchalant kastat bort.