Noll.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva här längre.

En liten uppdatering.

Sorry guys. Men jag är så himla dålig på allt det här med bloggande för tillfället. Dels för att jag inte har några vettiga samtalsämnen (kanske har jag aldrig det men ändå) och dels för att jag aldrig har någon riktig ork till det. Men jag tycker ju om att skriva.

På sistone har jag mestadels jobbat, försökt dämpa ångesten över mitt jobbsökande som går åt helvete ungefär alla dagar i veckan. Vi har haft nån jävla kontrollant på jobbet och jag har velat skjuta mig själv båda dagarna pga så jävla nervös eftersom vi låtsas vara så jävla bra när vi egentligen suger så jävla hårt alla dagar om året förutom när vi har kontrollanter och måste ge sken av att vi är en korrekt restaurang som följer alla regler? Sån jävla bullshit. Så går mest runt och är bitter på jobbet. Kanske lite mer än vanligt för att det har tillkommit en massa nya regler som gör en så jävla stressad. På sistone så har jag även känt att jag nog egentligen inte är så himla lämpad för ett jobb som är så stressigt som det här. Jag vill ju egentligen bara chilla och göra saker i min egen takt. Plus att jag inte ser någon som helst framtid där alls? Men det är bekvämt för jag inte jobbar alla dagar i veckan, och tar mig igenom helveteseldar när jag väl är där. Sedan slipper jag stå i kassan ungefär 99% av tiden, vilket gör det ännu mer bekvämt eftersom  jag hatar kassan mer än någonting annat. Ok, beställningen är väl inte någonting prima det heller, eftersom det är så jävla mycket organisationsförmåga under press därinne. Och blir jag stressad så släpper jag fan allt. Så... jag vet inte riktigt vad som är det ultimata jobbet för mig. egentligen.

När det kommer "kärleks"relaterade grejer i mitt liv, har jag försökt att släppa saker som får mig att må dåligt. På riktigt nu alltså. Gömmer honom i nyhetsflödet på Facebook, har avföljt på instagram. Dock har jag ej tagit bort hans nummer. Men går aldrig ut i staden och sms:ar inte. Hatar att jag har en tendens att klinga mig fast vid människor. Som om jag har separationsångest. Ja, det är ganska patetiskt att hålla sig kvar hos nån i ett år. Det fattar ju jag själv. Men när jag har försökt att säga till mig själv att "Alltså nu jävlar." Så har ett enda litet tecken på att jag finns i hans värld dragit mig tillbaka. Orka vara med någon som inte ens kan ge en en vardagskväll för att två timmars träning är mer värdefullt? Som prioriterar allting före en själv, och som egentligen don't give a shit about you. Eller tja, han kanske gör det minimalt, som en vän eller något sånt där töntigt. Det är väl inte hans fel egentligen, det är ju så jävla uppenbart att han själv har fucked up anknytningsstil när det kommer till att skapa relationer. Som om han inte vågar bli sårad på djupet, utan en liten skrapning får honom att skita i alla kvinnor på grund av att någon tjej han trodde det var seriöst med visade sig vara en jävla fitta? Som man bäddar får man ligga antar jag.

Annars då?

Signade upp mig för Djurrättsalliansens "Den stora veganutmaningen" i Mars. Har slutat äta vegetariskt för tillfället på grund av bristen på motivation och bristen på kreativa recept som är goda. Känner ändå för en utmaning. En på jobbet signade upp sig med. Pepp!

Tillbringar även dagarna med One Direction för tillfället i brist på annat liksom. Behöver lite distrahering från allting. Jag har även betat av en säsong av Twin Peaks på Netflix! Efter sådär flera månaders tid har jag somnat de två gånger jag har försökt att se första avsnittet (på grund av sömnbrist alltså.) Men nu är jag minsann på gång! Är även lite insnöad på Ally McBeal, haha. Jag har dock en tendens att sluta titta på serier mitt i allting. Jag måste hålla det uppe liksom. Kanske betar av något avsnitt idag. Imorgon är det julbak med människor från jobbet, och tredje advent, som sagt. Kanske kommer en uppdatering, vem vet.

Fridens.

Hur det känns ungefär tjugofyra sju.

Ältandet.

Plan #1: Börjar bli så himla uttjatad men jag känner att det är på riktigt nu. Att jag måste lämna mitt jobb. Försöka lämna det. Jag vill inte vara där. Inte fastna där. Jag har ingen framtid där alls och vill inte ha det heller. Jag vet att jag har större ambitioner än att vara där. Så det jag främst tänker göra nu är:

- Kolla över mitt CV och förbättra mitt personliga brev.
- Övervinna min telefonfobi (seriöst, hatar det) och ringa ett jobb jag sökte för ett år sedan, lol. Och säga att jag fortfarande är jävligt intresserad.
- Kolla över vilka jobb som intresserar mig, typ skriva en lista på tänkbara yrken.
- Möjligtvis kolla igenom intervjufrågor och få en bättre överblick om vad man ska svara så man inte sitter där och tappar bort sig i en intervju. Jag har haft två intervjuer det här året, det måste bli fler.
- Och den självklara: Kötta ansökningar till alla möjliga ställen.

Jag vet att det finns vänner som läser min blogg, så om ni vet någonting, var för guds skull inte rädda över att berätta om tips till nya jobb.

Plan #2: Att smått börja titta på högskoleutbildningar, kanske besöka en Studie- och yrkesvägledare för maximal hjälp. Möjligtvis ta igen de där jävla 30 högskolepoängen. Dock känns den här planen fortfarande inte särskilt lockande, men som sagt så har jag i princip ingen framtid om jag inte pluggar vidare, så...  Antar att det kommer bli uteslutningsmetoden på det.

Plan #allanummerivärlden: Flytta, flytta, flytta. Grejen är den att jag är så sinnessjukt rädd över att flytta. Eller inte själva grejen egentligen, men att allting kommer hänga på mig. Att om jag någon dag verkligen skulle gråta över att gå till jobbet, så är det jag som måste fixa det. Det känns lite som när jag pluggade och hoppade av alla kurser hela tiden. Är helt enkelt rädd för katastrofala utgångar. Men förhoppningsvis kommer peppen vara större om jag tar det steget. Möjligtvis kommer jag flytta innan året är slut om allting går enligt mina planer.

Ångest 4 life.

Det står still i mitt huvud. Jag orkar inte mer. Ångesten bara kramar sönder den lilla vilja man har kvar. Ibland undrar jag ifall jag behöver professionell hjälp för att ta mig ur. För jag är så jävla lost ibland.

Mitt hjärta kanske slutar slå.

Jag har inte uppdaterat på två veckor. Lite mer än så. Under den tiden har jag jobbat, gått på två visningar, tittat på inredning och målat upp bilder i mitt huvud om hur tusan man inreder med snedtak på två håll. Den där ekande påminnelsen om att jag kanske borde börja ta tag i mina jobbsökar-stunder smulas ner och glöms bort ständigt. Jag har i och för sig sökt, men ej fått svar. Det här är minsann ingenting man någonsin lärde i på skoltid. Det borde funnits en kurs i "hur du ger hundra procent i ett personligt brev" eller "bra intervjutekniker". Men icke. Det får du lära dig den hårda vägen när du sparkats ut ur tio år av obligatorisk skolgång och är mer vilsen än någonsin. Olika faktorer till att jag fortfarande efter ett års tid inte har bytat jobb: gemenskapen, latheten, det där med att vara perfektionist och kräsen osv. Det känns ju oftast helt okej. Men någon dag gör det kanske inte det längre. Och då borde jag ha löst det innan den där paniken.

Jag äter inte kött heller. Sedan någon vecka tillbaka, kanske två. Har dock fuskat en gång på kalas och ätit makrill på mackor två-tre gånger. Men det går bra. Lever på veganska biffar med pastasås och pasta givetvis. Sojakorv med bröd och vegetariska "kött"bullar. Så långt har jag kommit i det tänkandet. Gjorde även linssoppa någon gång men den vart ju lite katastrofal. Och nån äcklig tofu med nudlar. Gud. Tips mottages gärna, men det verkar inte som människor är så pepp på att kommentera så det får väl vara.

Om någon vecka ska jag och M möjligtvis på upptäcktsfärd norrut, om personen återkommer med klartecken. Tänker mig att det skulle vara ett bra miljöbyte för en stund. Nya intryck och så vidare. Och den där obligatoriska delen som involverar musik och alkohol.

Jag hoppas för guds skull att ni hört Maggio's nya. Den är guld.

Puss.

Hej, mina kära.

Så ... nu har jag fyra dagars semester, eller tja tre nu egentligen då den första är avverkad. Det känns som jag har tusen grejor att göra. Städa så att rummet blir überclean exempelvis. Imorgon ska jag baka veganska velvet cupcakes, om det finns tid. Kanske blåbärsmuffins också då. Och idag köpte jag hem massvis med vin. Tänker bli så full att det snurrar, k. Sen måste jag söka lite jobb, det är fan på tiden känner jag. En blir liksom så himla "stockholm syndrome" när en jobbar. Bara: ameh, det är ju helt okej asso. Ja, men lilla A, vill du stå där om du får en lägenhet och fullkomligt hata ditt jobb men tvingas jobba där pga måste betala den där jävla hyran varje månad? Svar: nej. Så, sök för helvete. Andra planer som jag funderat på: Åka med de rosa bussarna (om ni ej vet, googla vetja. orkar ej länka).

Så. Efter sådär några timmars siesta på kvällen nurå, så sitter jag här återigen klockan två på natten och lyssnar på nån lista som är ämnade för "dagar på golvet". Hittade en bok med citat jag skrivit ner medan jag skulle börja sortera i garderoben. Kände bara hur den delen av mig helt plötsligt bara har avlidit. Jag gillar ju sånt. Fina citat, liksom. Att vara ensam och lyssna på musik. Behöver en ny passion (hur många gånger har jag sagt det här nu?). Känns som det ändå finns saker jag kan utveckla med mig själv. Ah. 

Och just det. Hur dum i hövve får en vara om en inte vill ses för att ge falska förhoppningar, men gärna sms:ar med en och säger att en ändå är speciell. Att en inte jämför en med någon annan. Men kuk. Kräks.

Puss.

Men, tja.

Jag skriver flera inlägg om honom. Sparar i utkast. För jag vet att ni inte vill höra om det. Därför står bloggen ganska tom. "Kortfattat": det har gått sju månader. Jag pratar fortfarande med honom. Hade han velat ha mig hade vi kanske börjat ses seriöst. Men icke.Varför ska det vara så könsstereotypiskt det här med att visa om man vill ha nån. Om en kille inte visar det är han nog inte intresserad. Om man inte är blyg. Alltså hatar det här möget. Jag fattar ju att jag förtjänar bättre men ser ändå en chans nånstans där inne. För helvete, skärp dig Alexandra. En annan rolig sak är ju hur fan man ens orkar prata med mig så länge utan att det blir något, hahaha. Aja, nu ska han till knull-magaluf i en vecka. Ha det så kul, hjärtat. Observera *sarkasmen* i föregående mening.

Hur som helst. Dags för annat. Ja, det är sant. Du satte säkert morgonkaffet, lunchsalladen eller något annat i halsen. En jag känner skickade den här länken för några dagar sedan: http://www.danceinayear.com/ Det handlar om en tjej som lärde sig dansa inom ett år. Så här såg det ut, sjukt kortfattat:



Vilket har fått mig att tänka på saker som jag vill göra. Det här har jag kommit fram till.
- Springa ett halvmaraton, alternativt ett maraton.

Det var allt. Fett va? Det är det enda jag kan tänka mig. Eller sådär bli riktigt seriös och köpa massor med tavlor, block, akvarell, oljefärg osv och bara måla, måla, måla. Men jag är ganska över det nu så här på "äldre dagar". Det kanske jag kan göra när jag blir ännu mer kärring än vad jag redan är.

Sen idag, just nu faktiskt,kom jag på att jag kanske borde boka en klipptid (snarare tid för färgning, tänker ej röra mitt hår själv). Bara färga om hela det här kalufset så att folk ser att det står "FÖRÄNDRING" och "FUCK YOU DITT AS - med *kärlek*" i pannan.

Sen finns ju alla de där livsvalen. Typ, backpacka. Åka Transsibiriska järnvägen och åka runt i asien efter det exempelvis. Se den kinesiska muren. Åka till Japan och Vietnam. Hitta en utbildning, om jag någonsin kommer välja att vara seriös med det. Flytta hemifrån, skaffa ett annat jobb som är stimulerande, inte för långtråkigt och där man i alla fall slutar max nio på helger. Så jävla gött det hade varit, peeps. Tips på typer av jobb kan ni få rekommendera till mig om ni har några bra svar. Om ni tycker att ni har ett bra svar. Nej, nu ska jag borsta tänderna. Sen ska jag sova och hoppas på att jag inte var för transparent i mina sms som jag skickade i ren förfäran innan. Pussen.

13-06-27

Cyklade hem i vad som kändes som världens största regnskur. Både ansikte och händer var dränkta av regnvatten, ska jag säga er. Som en riktig dusch sådär halv tre på natten. Även ifall ögonlocken känns tunga lyssnar jag på Enya och försöker googla fram bra bloggar som är pro veganism. Om det hade funnits receptböcker som inte var sådär himla komplicerade och krävde fem miljoner olika ingredienser som slutligen kommer kosta skjortan så hade det varit mycket lättare att konvertera till ett bättre, mer djurvänligt och miljövänligt alternativ. Men icke.

Annars?

Lever på hoppfulla sms, försöker bli bekväm i den där ständiga tomheten som ekar i en dag ut och dag in. Noll motivation som vanligt, och ingen, eller inget, som motiverar en heller. Nästan som att man borde acceptera och gilla läget. Det blir inte bättre, helt enkelt. Och människor ber en rycka upp sig, och gör det här och det här så mår du bra. Men. Nej. Jag har kommit fram till en hel del grejer sedan jag slutade gymnasiet ändå. Allt jag ville då var bara hopplösa drömmar. Orealistiska drömmar. Jag var så blind för livet.

Och när jag tänker efter. Vad höll jag ens på med? Och hur lycklig blev jag av att ha en pojkvän 2009? Jag menar, det enda jag gjorde var att gnälla över hur dåligt han fick mig att må och hur jag störde mig på honom. Jag romantiserade vartenda jävla del av honom. Hur han ändå var fin, hur vi gick nattliga promenader och jag tog morgontåg till honom så att vi kunde sova tillsammans. Jag var så hjärntvättad av nio till fem att det var sjukt. Hela livet var *flott* och alldeles *ah* underbart. När jag tänker efter så undrar jag vad vi ens hade gemensamt, hur jag alltid inte kunde komma på vad vi skulle göra tillsammans. Hur jag slog vad med honom om att jag skulle banta, hur jag fick ätstörda tankar av att vara med honom. Hur jag blev så himla självkritisk och medveten om hur fel jag var. Jag minns hur jag grät och skakade av ilska när han sa att jag var så himla blyg av mig. Att det inte gick att ta med mig någonstans på grund av det. Han såg verkligen bara fel. Inga möjligheter, han stöttade inte mig alls.

Och i slutet. Jag hade ont i magen. Det började i november. Hur sms:en bara tonades ner. Och jag visste att han skulle vara seg och inte svara på länge. Hur hans status på msn alltid var upptagen. Alltså usch. Nä. Vilket svin. Vi hade helt olika värderingar. Så, egentligen kanske man kan säga att jag enbart  har en idé om hur ett riktigt förhållande ser ut, hur ett fungerande och lyckligt förhållande, där man är på samma nivå, ser ut. Där man får den kärleken man inte tror man förtjänar i nuläget. För visst är det så, att man väljer de man tror man förtjänar. Man nöjer sig med det lilla, när man hade kunnat få så mycket mer.

Nä, känner hur hela den här bloggen bara tas upp av mitt ältande kärlekstjafs. Men tja, det är väl det enda som har någon som helst mening i mitt liv. Jag menar, jag har ingenting annat. Antar att jag har lärt mig att det spelar roll. Att jag ska vara sån. Jag har inga passioner längre. Det finns ingenting. Jag menar, den här bloggen brukade vara min starka punkt. Men jag orkar inte hålla igång den längre. Inte på samma sätt.

Ibland önskar jag att han älskade mig. Att jag kunde älska mig själv. Att det kommer en vändpunkt, att  jag lyckas vända och vrida på livet och slippa känna tomhet. Hur suddar man bort den? Önskar att jag tog upp min kreativa sida. Att jag skrev och skrev. Och målade. Och inte brydde mig om andra saker. Att jag läste böcker och sprang långa löparrundor. Jag känner hur jag vill till min mammas föräldrar. Till skogen. Till en liten by med sjö och natur. Med butiker som har stängt på söndagar. Att sova i en mjuk säng och äta god mat. Min lilla mormor och morfar. Jag måste besöka dem snart. Jag gör aldrig det längre. Det måste vara det värsta med att växa upp och vara förälder/mor-far-förälder. Att se sina barn leva egna liv. Att veta att ens barnbarn inte kommer dyka upp hos en varje skollov. Jag blir ledsen när jag tänker på det. För att de har alltid varit en stor del av mitt liv. De kommer nog alltid se en som det där lilla barnet som lekte i deras trädgård på sommaren.

Jag önskar att saker och ting kunde fixas. Hur man kunde klistra ihop livet. Sig själv. Och så här avslutar jag min text.

Puss.

Du är för fin för det trash du gillar.

Ibland tror jag att jag är kär. Dum grej egentligen. För vi vet ju alla att jag alltid kastar pärlor åt svin. Det lär ju aldrig gå över någonsin. För jag kommer aldrig inse att jag är värd bättre än så. För att jag nöjer mig med det lilla jag får. För att det blir en slags bekräftelse. Ibland blir jag imponerad över hur jag orkar. Ska väl dö nunna nurå. Fan vad livet suger.

Nattfilosofi.

Det är alltid så här. Nattliga skriverier några timmar efter att jag har slutat jobba. Det går ju inte att sova, även ifall jag borde då fåglarna kommer störa min sömn alldeles strax. Jag vet inte vad mitt samtalsämne är för idag. Jag vet mest bara att jag är så himla trött även om sömntåget nog har passerat min hållplats för en liten stund. Jag får väl ta nästa.

Jag är svag.

Jag skriver textmeddelanden till någon som jag inte borde skriva till. För att saknaden blev större än den där styrkan som jag skulle ha kallat självständighet. Och att vara värd bättre. Ibland undrar jag ens hur fan jag tänker. Hur jag kan vara så himla dum att jag ständigt flyger mot lyktor för att brännas gång på gång på gång. Ni förstår grejen. Jag tror inte att brist på kärlek är det enda svaret. Det är nog massor med olika faktorer egentligen:

1) Att jag exempelvis har ett sjukt tråkigt liv som varit så jävla slentrianmässigt sedan the day I was born, ungefär.

2) Att min självkänsla ibland är så jävla låg att jag inte kan leva med tanken på att nån jag vill ha inte skulle vilja ha mig. Att jag genom min självkänsla och rädsla för att vara med någon på riktigt väljer de som är lika fucked up i huvudet som jag är relationsmässigt. För att jag vet att det i slutändan inte kommer fungera. Att vi ändå kommer stanna upp på en viss nivå och aldrig komma djupare. Fast det kanske inte är så, egentligen? Jag kanske bara tror att jag är fucked up. Men jag är dock väldigt svartsjuk av mig. För att jag är så himla rädd för att andra ska tycka om nån annan istället för mig, för att det känns som att man inte är värd någonting när man inte får bekräftelsen från precis den man behöver.

Alltså Hjalmar. Du beskriver det så bra:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Någon dag får jag väl ta mig i kragen och läsa den där jäkla boken. Den gav ju trots allt upphov till mitt vanligaste cyber-nickname överallt; Fröken Glas.

Det blev bara två punkter. Om mig själv. Som vanligt. Jag har ingenting vettigare att komma med. Sorry.

Fridens.

Working 16.30 to 00.15. What a way to make (you wanna shoot yourself in the head) a livin'.

Efter att ha jobbat två dagar den här veckan har jag fått försmaken till det lediga livet. Semester. Det känns som att det enda jag gör är jobbar kvällar och "nätter". Vill inte jobba där mer. Alls. Jag är så himla trött på det. Man är så himla opeppad när man går dit, opeppad när man väl är där. Mina tankegångar ser ut såhär: "Hoppas jag slipper så i kassan." "Hoppas det kommer lite folk." "Hoppas hen inte jobbar." "Snälla kan den här dagen ta slut?" "Yey, rast om en timme!!!". "Bara tre timmar kvar." Ja, jag har kommit till det stadiet. Jag har aldrig varit så här opepp. Visst, jag brukar klaga, men det brukar ju vara helt okej annars ändå. Jag sökte dit förra året i hopp om att:

1) få mer arbetslivserfarenhet.
2) kassavanan (!!!)
3) lära mig arbeta inom ett serviceyrke.
4) göra något som jag var rädd för.

Nu känner jag mer att jag måste prestera som fan och vara sjukt bra när jag inte är det. Visst det kan vara brist på självförtroende. Men ibland är jag även rädd för att kalla på hjälp, rädd för att säga ifrån när jag känner obehag. Jag blir arg när folk säger åt mig när det inte är mitt fel på riktigt. Jag blir stressad när jag måste fylla upp hela fronten (där kassorna är: fylla på is, hämta lock, muggar, fylla på dippor, kartonger med äpplen/morötter, ramlösa osv.) tills nästa rusch samtidigt som jag har driven osv.

Nä. Målet den här jävla veckan är att söka MINST två jobb. Ja, det är fan rimligt med tanke på hur dålig jag är med jobbsökandet. Hade jag sökt jobb så mycket som jag ältat, alltså wow vad ansökningarna hade flygit iväg. Såhär:

Hehe. Aja. Ska försöka skriva lite ansökningar nu. Hej.

My mind has fucked me over more times than any man could ever know.

Veckan som har gått. Herregud. Vart ska jag börja ens. I början av veckan fick jag hem en bok som jag hoppas kommer förändra mitt liv, eller åtminstone ge idéer till var man gör av sig själv när allting varit hopplöst i månader. Fick ironiskt nog kanske en framtidsplan med M även om det inte är hundra procentigt än. Vad jag vet är att jag behöver den planen mer än henne, och att jag antagligen kommer att må ännu sämre om det aldrig händer. Sedan, har jag påbörjat ett väldigt oseriöst projekt som gick lite överstyr i helgen när jag cyklandes grät hela vägen hem. Good times, good times. Återgår till min detox nästa vecka. För de är alla döda för mig nu. Har dessutom fått ett jobbtips av någon och hoppas på det bästa. Och idag så har jag, hör och häpna: Sprungit 8,3 km på ungefär en timme. Det är fan helt crazy. Ofta jag ens har en kondition. Nästa vecka jobbar jag två dagar, haha vilket är så jävla gött. På fredag ska jag gå på ett "möte" alldeles själv och kommer typ dö eftersom ingen kan följa med mig. Hur som helst. Nästa vecka vill jag:

- Avreagera mig från saker som gör mig ledsen. Orkar inte den skiten mer.
- Seriöst försöka få igång ett träningsschema. Varför inte springa en jävla halvmara i augusti? Två mil. Om jag börjar nu kommer jag palla det. Sprang ju nästan (ja! jag tänker avrunda!) en mil idag utan att fullkomligt dö.
- Läsa ut den där självhjälpsboken. Om den är bra tänker jag tipsa er.
- Städa bort all jävla skit i rummet och möjligtvis köpa en murgröna. Men har ingen plats i fönstret pga ett gäng plantor som står och växer.

Sedan. Om någon har några som helst tips på nya intressen, skriv, skriv, skriv. Jag har inte haft ett riktigt intresse sedan början av gymnasiet. Det enda jag vet är att jag just nu alltid tillbringar tiden vid datorn. Jag är en internet-tjej, så är det. Sedan har jag mina plantor. Det var väl allt jag har. Borde kanske börja pyssla eller något. Börja måla. Jag tyckte om det innan, men sedan insåg jag att jag var ganska dålig på det jämfört med alla proffs som ritade varje ledig timme om dagen tills de somnade med block och penna i handen. Jag behöver någonting bra. Okej, jag vet inte ens om "att skriva" räknas, då jag enbart skriver oseriösa blogg-inlägg numera. Har liksom inget som helst intresse utav att skriva fanfiction osv. Vill bara blogga. Om saker. Hursom. Ha det bra, så hörs vi kanske. Puss.

Word.

"Du har satt honom på en piedestal, det är ju det. Han är ju bara en helt vanlig person med helt vanliga tankar och idéer och problem, men eftersom han är det närmaste ett förhållande du har just nu så blir han överdimensionerat viktig. Han är inte värd det."

Ibland behöver jag bara höra smarta ord från en smart tjej.

Känslan av frihet

Nu är de här två helvetesveckorna över. Ingen stängning på någon vecka. Och inte med henne när det väl är stängning igen. Känslan av frihet. Grät nästan innan idag när jag förklarade för mamma om hur hemskt det är. Det är inte kul när det sätts orimlig press på en på ett jobb med en dålig skiftledare som hellre tjatar på en istället för att hjälpa en. Okej, att hon möjligtvis är jävligt trött på det men hon är den enda som får folk att vilja säga upp sig. Vissa mår psykiskt dåligt. En tjej grät för helvete i diskrummet en gång. Nån skickade in uppsägningslapp när jag inte jobbade där och det blev möte. Hon jobbar kvar där fortfarande nu. Men inte lika ofta eftersom hon jobbar på ett annat ställe samtidigt då hon lyckligtvis är klar med högskolestudier. Det känns så jävla skönt att fler känner att det är jobbigt. Vet dock inte om man borde attackera henne tillbaka när hon skriker på en, eller gå till chefen och vara en backstabbing bitch.

Hursom. Vad har mer hänt på sistone? Jag har gått på en urdålig klubb med 18+ och "typ" sagt upp kontakten med K. För han är en av de anledningar till att jag mår så jävla dåligt ibland. Och han bara: "Jag förstår om det känns jobbigt för dig att vi pratar, så vi gör som du vill." "Det är klart att jag bryr mig, men inte på det sättet som du vill att jag ska." Hej, tjej som söker sig efter människor som inte vill få någonting att växa. Som är "döda" inuti. Och som festar mer än vad som är hälsosamt. Som antagligen tycker att smala "tjejiga" partypinglor med blont hår som kallar honom för "myspojke" är mer attraktiva än lilla mig. Antar att han lever i sin egen förbannelse och är rädd för att stänga in sig i förhållanden eftersom det gick så jävla fel för något år sedan enligt honom. Då känner man liksom bara att det måste vara fel på en själv. Att man inte var tillräckligt lockande för att bryta den här cykeln. Eller så är han så jävla ingrodd i sitt mönster att han inte kan släppa in någon på riktigt. Jag menar. Jag är fem år yngre och mer redo än honom på något sätt. Antar att jag går tillbaka till mitt "leva ensam och trygg med hjärtat i en bur"-stadie nu.

Jag tycker att det är så himla sjukt hur "besatt" man kan bli. Hur ens humör påverkar hur pass bra hans respons är. Hur allting helt plötsligt handlar om honom. Hur man planerar att vi kanske kommer ses den helgen. Hur ens förväntningar bara börjar rasa ihop och man börjar inse att det kommer skada mig mer än gör mig någon nytta. Jag känner bara hur jag borde bli kvitt den här staden och vara någon annanstans, göra något annat. Men det lär antagligen förbli en dröm. För min motivation är så jävla låg alltid. Jag bara drömmer men vågar aldrig göra det på riktigt på grund av konsekvenserna som möjligtvis kommer hända.

Fan vad jag behöver förändring, men lyckas aldrig sträva mot det. Hej, forever comfort zone typ.
Nej, nu ska jag titta på Glee sen ska jag fan njuta av min lediga dag imorgon. Kanske lyckas söka några jobb. Natti.

Kärlekskrank.

Jag känner hur det här med att skriva texter avtar. För det finns inte så mycket att skriva om. Det enda jag är gör är jobbar, jobbar, jobbar. När jag kommer hem gör jag ingenting. Möjligtvis tittar på mobilen två, tre gånger om där finns några sms. Har nattliga diskussioner med Fröken W och väntar på bättre tider. Det kommer nog alltid finnas en tomhet inuti mig tills jag vet vad jag ska fylla den med.

I flera veckor har jag tänkt att han skulle fylla den, men han kommer med ursäkter om att han nog är lite död inuti och att han märker att jag är så mycket mer intresserad och att det kommer såra mig. Jag vet ju inte ens vad jag vill, på riktigt. Eller. Jag vet ju att jag vill vara nära någon. Ha någon att vända mig till. Någon som gör uppoffringar, som inte bryr sig om klockan är halv tre på natten en lördagskväll och inte låter tröttheten styra över viljan att dela säng med någon. Jag vill ju vara andas in i någons nyckelben och ligga så nära att det blir för varmt. Jag vill ju mest veta att den här personen inte kommer vara med någon annan, även om denne är "död" inuti.

Och jag som är så kravlös. Eller har för många krav. Kanske är människor med dött inre min grej. För att det aldrig blir på riktigt. Det blir flyktigt och man gör som man vill. Sen när det är över vill man skrika och gräva ner sig i sina lakan och aldrig mer kliva ur sin säng. Sen reser man sig upp och gör samma sak igen. Med någon annan.

Kanske borde man sätta det hela i ett annat perspektiv. Att bristen på kärlek och framtidsplaner gör att jag söker tillfälliga distraktioner, och hoppas på att någon av dem kommer nappa. Jag kanske vill leka på låtsas, när jag innerst inne vill ha det på riktigt. För en gång ville jag gråta i hans säng för att jag visste att jag ville ha någon som är mer än en flyktig grej. Att jag ville ha någon som finns där hela tiden. Och så skickar jag flera textmeddelanden varje dag och han svarar. Och när jag bestämde mig för att sluta skrev han till mig igen. Och hoppet dök upp igen. Sen börjar man  bry sig och blir arg och frustrerad när det inte finns någon tid över till mig ändå. Bara ett ynka sms och ett godnatt, jag är trött. Puss. Jag vet ju själv vad jag hade sagt till någon i min situation. Att jag borde lägga av. Tänka på vad jag vill. På mina planer med livet. Fixa mig själv. Men jag vet inte hur man gör.

Och för några veckor kände jag att okej, jag vet att han inte vill. Men ska jag dölja vad jag vill? Om man tycker om det, borde man sluta? Sen tänker man på alla de ord som man han skriver, som man avfärdar för att han säger så för att vara snäll. Man bara vet att det är så. Så vill man tvinga ur sanningen, för man stör sig. Sedan vill man hellre leva i en lögn. Man blir så negativ för att man vill att någon ska bevisa att man har fel. Men grejen är den. Det har man ju i princip aldrig.

Magkänslan är såhär: Du ljuger. Bevisa mig fel. Och så tänker man på hur det var för något år sedan, när man inte ens ville någonting men han ville och jag inte ens ville ses. Och nu är det tvärtom. Men nu passar det inte ens. Så tänker man att om det nu funnits en chans innan, kanske det kommer en igen. Och många av de jag gråtit över har flickvänner nu. Jag känner mig som killen i "Good Luck, Chuck." Eller något. Alltså. Bara tanken på att han säger så och skaffar någon annan som N gjorde får mig att gå sönder. Vad är det för fel på mig ens? Och varför är tvåsamhet så himla mycket norm? Varför känner man sig som Bridget Jones i ett rum fullt av par?

Jag ger upp. Jag orkar inte skicka sms bara för att längre. För jag blir så besatt av tanken. Skapar förhoppningar som rivs sönder. Han kanske tycker om att prata med mig, eftersom han svarar på allt jag skriver. Det kan man ju inte göra för att man är snäll. Innerst inne hoppas man mest på att han ska inse att han är kär i mig. Att egentligen vet han inte det än.

Mvh. Hopplös romantiker.

I ett svart hål. För evigt.

Någonting fattas inuti mig. Det känns som ett hål. Ett stort svart hål. Dagarna känns vardagliga. Det finns ingen större mening med dem. När jag tänker efter har det aldrig funnits någon större mening med dem. Någonsin. Det är mest att jag dränker dem i ovettiga saker. Täcker hålet med en slöja av män. Någon som kan fördriva tiden åt en. Men ingen av dem vill någonsin rädda någon som faller. Skrapar upp knän och handflator för att det inte finns någon som tar tag i ens hand och drar en ifrån en livstid av mörker. Eller, mörker är det egentligen inte. Det är limbo. Ett ständigt jävla limbo av meningslöshet.

Så man försöker lappa ihop sig själv i sitt flickrum, i sin säng. Men inga murar är tillräckligt starka för att hålla upp en illusion av lycka. De brister gång på gång. Och man vill skada sig själv psykiskt. För att känns att man lever. Mestadels är det som att stirra in i väggen. Som i Platons grotta. Se skuggorna på väggen men aldrig någonsin bryta sig loss och uppleva det riktiga livet.

Drömmar förblir drömmar, och verkligheten förblir en enda slentrianmässig klump i ett liv man kunde gett till någon annan som kunnat utnyttja det bättre än en själv. Man borde vara tacksam för att man varken är fysiskt sjuk eller psykiskt störd. Men det är jag inte. Jag tar dagar som de kommer. Tänker på människor som jag aldrig träffar. Människor som jag vill dela vardagarna med, men som är lika tomma som jag.

Någonstans borde all den här tomheten resultera i någon slags eufori om man är tillräckligt många som försöker få ihop det till något bra. Men helst av allt vill man bara vara med någon. Man vill inte känna sig så jävla ensam varje dag. Man vill finna en mening, någonting som gör en glad och någon som ger den där lyckan tillbaks till en. Så att man fungerar som två personer som delar energin mellan sig så att ingen av dem någonsin behöver känna sig sådär låg igen.

Man vill befinna sig på svindlande höjder, i ett rus, en dimma av lycka. Men det är svårt, för det händer ingenting för mig just nu. Jag känner mig mest bara så himla ensam. Och uttråkad. Och det har jag varit i månader, i år. Jag vet inte varför, men det är någonting som är fel. Någonting som inte finns där. Jag vill bara att någon ska rädda mig från mig själv. Kommer någon någonsin kunna göra det?

Tankar som återkommer i vågor.

Den här ständigt pulserande känslan av hat. Av missnöje, ångest och en smula depressiva tankar. Ungefär så här känns det när man jobbar på ett ställe där man känner sig så himla utanför. Man låtsas att man är på deras nivå, och liksom "tycker om" alla. Pratar med dem som om ingenting är fel. Men idag. Då stod jag i kassan. En man kort. Människor med rätt "stora" beställningar som skulle ta med det hem osv. En person i kassan. EN. Man vet inte var man ska börja. Så man tar några beställningar. Sen stoppar man kön och plockar ihop en massa. Känner hur folket antagligen är så himla irriterade över kön. Man blir helt varm i ansiktet, för man vill inte att folk ska bli arga. Och så alla de här barnfamiljerna. Visste ni att en person får max vänta i kön i två minuter? Att när det är en kö på tre personer så ska man öppna en ny kassa? Ibland får man stå där själv pga brist på personal. Alla som ska jobba är där, men vi är ändå för lite. Skiftledaren kan inte klona sig och får hjälpa alla så bra hen kan. Idag tog jag Chili Cheese från DT-rännan för jag visste att personerna i kassan väntat så jävla länge. Ha, ha. Och de bara: "Asså, hallå. Så kan du inte göra, du måste fråga om det är din som ligger i fel ränna och att du kan ta den." Och man bara känner hur man typ halvt bryr sig. Alltså fyfan vad jag hatar alla där. Fy. Fan.

Så när det inte händer så mycket, så står de som varit där länge och pratar. Så känner man sig sjukt seriös själv och tycker att de är så jävla löjliga. Att alla ska ha rätt till bra service liksom. Förstår om folk stannar där för att de känner gemenskap. Men jag har ingenting gemensamt med någon. Känner bara hur jag är utanför bubblan. Människor som jag tyckte om innan känner jag smått hat inför. "Alltså, jag fattar inte var du gör av alla dina fyror?" När jag sa att jag saknade en, men kom på att det var två och inte ville påpeka det när människan blir så jävla svinlack. Vadå, jag har för fan inte tagit fler fyror än vad som delats ut, och allt ligger inte i skåpet, så fucking böla din jävla kärring. Okej, det är svinstressigt att stå i köket, det är typ jobbigast av allt. Men herregud. Man behöver inte bli sur. Speciellt om man inte är otrevlig och säger "Var fan är det jag ropade in din jävla nolla? De har väntat i sju minuter." Och människor som kommit in till "gänget" för några månader sedan passar in som pusselbitar med den andra för att de är så jävla klämkäcka. Man bara, herregud vill bara sluta leva eller dö på golvet. Hänga mig i ett jobbskärp i omklädningsrummet.

Och jag klagar och klagar, för att alla människor älskar att klaga. Men så gör man ingenting åt det. Jag har möjligtvis sökt kanske tre jobb under tiden jag jobbar där. Och jag känner att det antalet behöver höjas till maximal utpumpning av CV:n och personliga brev till hela Skåne. Snarast. Alltså jag måste verkligen börja försöka ta tag i mig själv. För det här fungerar absolut inte. Man ska inte känna såhär. Det är inte okej någonstans. Hur kan man känna sig så himla utanför på en arbetsplats? Det är nästan så att man försöker vara ännu mer annorlunda för att sticka ut ändå. Som en protest.

Jag får se jobbsökande som ett annat deltidsarbete. Och. Det jag stör mig mest på är att K är vän med en tjej som jobbar med mig och som jag från time to time fullkomligt "hatar" (även om det finns stunder då hon är rätt så trevlig). Och jag vill liksom bara projicera hatet på honom. För hur fan kan man vara så jävla dum i huvudet att man tycker om en sån människa. Visst, trevlig osv utanför jobbet kanske. Men så bitter och så jävla  ... Åh. Nä. Och man märker när hon liknar honom i tonlägen på jobbet. Typ. Hur hon säger "Sa du?" bland annat. Och hur hon iscensätter saker.

Ibland sitter jag och väntar på att han bara ska säga: "Nädu, A. Jag vill nog inte träffa dig mer. Jag känner inte för det." Och ibland vill jag bara ge upp. Sluta sms:a som känns som ett dagligt tvång, sluta föreslå träffar, sluta finnas där. Men man är så himla rädd att det inte skulle ha någon som helst påverkan. Att det liksom bara skulle tyna bort och alla bara låtsas som ingenting någonsin hände. Att det inte kommer ett sms som säger: "Vad tyst du är" "Vill du ses i helgen?". Att allting bara glöms bort. Man vill bara bekräfta sin rädsla i princip men dra ut på det för att man skulle dö om det var så.

M föreslog posten idag. Och jag ska fan söka till posten. Fan bättre att vara en jävla brevbärare än att jobba på det äckliga jävla Alcatraz-stället.

Glad jävla alla hjärtans dag.
*En timme och 20 minuter för sent*

fredagsaktiviteter.

Fredagen gick på snabbspolning. Jobbade i nio timmar, cyklade till systemet och handlade fortfortfort, åkte till Coop och slet åt mig matvaror som jag skulle äta. Cyklade hem fortare än kvickt för att duscha och kränga i mig en ost- och broccolipaj. Klädde på mig efter flera minuters klädångest, kände att det där fick duga och cyklade vidare till en arbetskamrat i stan vid åtta. Vi var nästan bara människor från jobbet, men även några killar. Folk drack, spelade "jag har aldrig", körde andra kortspel, rökte på balkongen och sprang in i andra rum för att prata hemligheter. Mina byxor gick sönder i dragkedjan till slut så jag fick låna ett par leggings, som visserligen inte är byxor men jag tror att tröjan döljde ganska mycket ändå. Vid tolv sprang alla till tåget fort som tusan för att hinna med. Och så drack vi lite till, innan tåget stannade i Malmö och vi dansade på klubb F.

Jag nyktrade till på klubben och någon som jag brukade känna för flera år sedan vägrade lämna min sida tills vi (alltså de jag kom dit med) till slut bestämde oss för att lämna klubben när jag i min desperata flight och fight reaktion sett en lucka på dansgolvet och flytt till toaletten. Väl ute styrde vi mot Burger King och tog tåget hem vid fyra. Jag gick och satte mig en bit ifrån alla och lyssnade på musik. Mestadels för att den där människan på klubben frågat om vi skulle ha följe hem och jag ville verkligen inte. Hen skulle ju till samma stad. Herregud.

När tåget sedan kom fram till den lilla staden, gömde jag mig i min huva och mötte upp de andra tills vi skildes åt vid Pressybyrån där jag ställt min cykel. Min cykel som inte alls var kvar där. Jag letade febrilt i tygpåsen och tänkte "Jag måste ju ha låst den?". Men icke. Låset låg i påsen. Jag glömde alltså låsa cykeln för att en tjej från jobbet trillade förbi mig precis när jag ställde cykeln där vid åtta. Så jag bara tog påsen i korgen och följde efter henne när hon skulle ta ut pengar. Åh. Jag behöver ju den där cykeln. Sen ringde jag K två gånger utan något svar och sms:ade att jag antagligen kommer frysa ihjäl i kylan på väg hem. Dessutom hade det börjat snöa lite smått. Väl hemma sådär klockan fem på morgonen lade jag mig i sängen och sov världens bästa sömn i första bästa säng här hemma.

Den här helgen har alltså gett mig: Ett par trasiga byxor - mina bästa byxor, ingen cykel att ta mig till jobbet med och lite mindre tro på mänskligheten. Great. Ska handla en ny cykel i veckan.

She makes the sound the sea makes to calm me down.

Jag kommer nog inte vänja mig vid det här ständiga mörker, nu när vintertiden är officiell. Den bitande kylan har redan börjat komma på besök. Det har till och med haglat här, och snöat någonstans i Sverige. Sedan har det typiska höstregnat börjat dränka gator och torg med sitt dystra smatter. Tre dagars ledighet, som fortsätter fram tills på lördag, har hittills sett ut såhär:

- Plöjt två säsonger av Dexter. Dock under sådär en veckas tid, kanske. Lite mer.
- Sammanställt mitt CV sådär hastigt efter besked om jobbmöjlighet.
- Åkt tåg till Kastrup, delat ut CV till Starbucks och någon annan kaffeshop.
- Besökt Emporia, handlat in lite mer kläder för att överleva höstkylan och vintermörkret.
- Funderat återigen på att besöka mina kära morföräldrar i "norr". Ångesten, alltså. Vill ju åka, men i dagsläget skulle det bli typ en dags visit.
- Inhandlade snygga vykort som jag funderar på att köpa ramar till. (Bilden nedanför.)

- Besökt M, ätit morötter med dippa och tittat på TV-serier.
- Lyssnat på den här och den här låten.
- Funderat på att någon dag i mitt liv flytta till Malmö och jobba i Danmark.

Det var nog allt.