ibland kan jag inte sova för att jag tänker för mycket. små oskyldiga tankar kan helt plötsligt leda till en rad alldeles ofrivilliga tanke- mönster. och då kommer sakta men säkert ångesten krypande. letar sig in i alla hörn, slår rot inuti och spinner sin väv runt ens inre varelse. för en sekund kan man inte andas. man tänker på allting man måste göra. att man måste laga sig själv. sy ihop det som brustit och det som håller på att brista. bygga ett skyddande hölje ovanpå huden, gräva ner sin negativism. vara modig och slå sig fri från sina kedjor.

men det finns någon slags mental spärr. en inre röst som säger att det kommer aldrig att gå, att man aldrig kommer att klara av det. man fängslas av en inre rädsla inför ett brutalt misslyckande, även om utmaningen känns som en avgörande del av ens diffusa framtid. och man vet att det är bara en själv som kan såga sönder den där rädslan. att det är en själv som blockerar sina möjligheter. det är nog det som gör mest ont. att hindra sig själv på grund av rädsla och på så sätt inte lyckas uppnå sina mål i livet.