Blir så satans arg ibland att jag vill skrika ut min frustration och sparka ett hål i väggen. Ta första bästa tåg flera mil härifrån för att ligga och skratta på golvet med någon jag aldrig träffar. Gå milslånga promenader i en skog vi inte visste fanns och glömma bort allting som är så jobbigt med världen. Det händer till och med att jag blir inspirerad av människor som jag sällan träffar, men som jag känner. De lyckas på något sätt träffa mig rakt in i hjärtat, och få mig lite mer levnadsglad för stunden. Människor som ger en inspiration, det är sannerligen fint det. Och jag önskar att jag var mer utav en friluftsmänniska, eller åtminstone någon som kunde ta minsta lilla vardagsgrej och göra något alldeles extra utav det. Någon som såg värdet i att göra små små saker varje dag. Promenader med kameran nära till hands, en spännande bok i kvällssolen eller tillverka egen sylt och saft. Det hade varit något, eller hur?