Känner hur jag sakta går sönder inombords.
En slags längtan till någonting som inte existerar.
Som aldrig kommer att göra det. Och det gör ont.
Jag behöver nog mina vänner.
Mina vänner och massor med äventyr.
Tillsammans skulle vi kunna utföra mirakel.
Jag vet hur det känns. För några år sedan värkte hela min kropp av längtan efter något jag inte visste vad. Något mystiskt, engelskt, dunkelt, med slott och murgröna och övergivna vindar med dammiga möbler och solljus genom smutsiga fönster. Jag dämpade längtan genom musik, och det var nog mycket så jag blev den jag är idag. Kliché, jag vet, men det var nog någonstans där jag började förstå vem jag var. Iallafall vem jag ville bli. Längtan behöver inte bara vara dålig, även om den värker. Lyssna på den. Använd den. Det kan bli något bra.
SvaraRadera