Ibland hade det varit bra om någonting någonsin var ömsesidigt när det kommer till intresse. Mestadels är det inte så. Eller kanske lite grand, men aldrig lika mycket från båda sidor. Det skapar alltid problem. Drabbad av någon slags hybris leker man med elden för att sedan inse, när det är alldeles försent, faran med det hela. Att man själv alltid är den svagaste länken. Att ens psyke inte är uppbyggt för den typ av intresse. Man låtsas vara självständig tills sprickorna i fasaden blottas fullständigt och allting rinner ut. Sen, efter det, tar allting bara slut.