Läser bloggen "mer längtan är kärlek" och funderar. Hon bara slutade äta. För att hon ville vara fin. Tränade hårt och presterade så bra hon kunde. Var får man en sån känsla av att man måste prestera till max även om kroppen tar illa vid? Jag förstår inte hur man kan sätta så stor press på sig själv. Det känns lite fel att beundra henne för det, men om man tagit hennes prestationskrav till en måttlig nivå hade jag velat ha exakt samma egenskap. Man vill ju inte må dåligt. Men ibland känns det som om allting hade varit bättre om man hade vissa egenskaper, men sanningen är den att människor bara fokuserar på saker som saknas hos en och inte det som redan finns. Bra saker som man kan framhäva. Fast det gör man aldrig.