Ibland önskar man så himla mycket alldeles för fort så att allting helt enkelt bara går i kras. Jag vill fokusera på livet, men jag förmår inte ignorera alla frestelser. Livet är bra, livet är dåligt. Mestadels är det någonstans mittemellan. Tiden. Vill dra ner på hastigheten, vill fördubbla den. Vill uppleva luckorus tusen gånger om. Inga ångestframkallande attacker, magont och överanalysering av händelser. Vill vara lycklig. Så in i helvetes sprudlande lycklig. Jag vill organisera mitt kaos, sy ihop alla sår, bygga en järnridå över huden. Jag vill våga. Jag vill inte bli sårad mer. För en gångs skull kan väl allting bara vända om och bli som en äckligt söckersöt kliché liknandes någon romantisk komedi. I drömmarna är jag nog redan där. Det gäller bara att bygga upp verkligheten på samma sätt.