jag har alltid trott att min framtid varit ljus, att allting kommer lösa sig. inte riktigt funderat på den, tagit den på allvar. och just nu känns det bättre att inte finnas än att göra något åt saken. alla har väl drömmar? mina är inlåsta i en bur och förmår nog aldrig komma ut. vart är passionen, var är viljan? död sedan länge, skulle jag vilja säga. saker händer bara inte, man måste ta tag i det själv om man vill komma framåt.