Fuck this.

Vet inte om jag ska se det som något positivt att jag kan skriva så himla mycket text om absolut ingenting. Att jag nyss skrev sådär 2, 5 sidor om någonting som inte alls låter särskilt struktuerat, utan referenser eller någonting. Plockade mest saker som jag hade i huvudet. Synd att det inte är en salstenta som man kan ordbajsa på och hoppas att det står något vettigt med i texten. Usch på det här. Känns lite sådär att trots att man läst en bok så kan man ändå inte förklara vad den handlar om och stärka detta med citat från boken, liksom. Så himla kasst. Nej, imorgon ska jag väl ta och läsa någon bok som jag borde läst men inte orkat läsa för att jag är en dålig universitets-student. Deadlinen är 09.00 på fredag i alla fall. Eller sådär klockan 5 imorgon, beroende på när posten stänger.

Fuck this, alltså.

Känner mig fullständigt kluven. Panikgråter, känner mig sjukt lugn, funderar på att skita i hela kursen, tycker den är fantastisk och vill vara kvar. Tvivlar så himla mycket på min förmåga när jag vet att jag egentligen kan. Jag var inte direkt dålig i gymnasiet. Universitetet handlar mest om disciplin. Och att orka läsa tusen sidor i månaden. 5000 sidor i halvåret. 10 000 sidor på ett år. Och sedan sammanfatta skiten på en tenta för att bevisa att man fattat det man läst. För att det är den enda chansen man får. Nästan så att man önskar att man föddes i värsta medelklassfamiljen som uppmuntrade en till att bli ingenjör, läkare eller advokat. Någonting viktigt, liksom. Men mina föräldrar skulle varit glada om jag bara hade ett jobb på en restaurangkedja. Eller tog hand om gamla sjuka människor. Att jag tjänade egna pengar så jag kunde flytta ut ur boet.

Det är fan inte konstigt att ungdomar idag går på antidepressiva. Så mycket press, stress, förväntningar som ligger och trycker på en. Utbilda dig, skriker samhället. Till vadå? Undrar man då. Det finns ju tusentals yrken. Vissa väljer något de tycker låter bra och håller sig till det. Varför kan inte jag göra det? Hade jag pluggat bättre om jag hade ett tydligt mål? Pluggar jag dåligt för att jag har en för stökig studiemiljö? För många distraktioner? Hade jag varit mer motiverad ifall jag bodde ensam? Flera mil ifrån Skåne? Denna ständiga press kväver mig. Folk blir klara med utbildningar i år, folk har hoppat på och kommer bli klara så småningom. Själv har jag stuckit ner huvudet i sanden som en struts och vägrar titta upp.

Utbildning alltså. Det är inte för sent om jag inte hoppar på någonting till hösten. Människor har hoppat på det senare. Jag skulle kunna jobba i flera år och sen bara helt plötsligt känna lusten att plugga. Men jag vill ju hitta någonting. Men alla dessa studielån på någonting man inte är säker på? Åh, gud. Ibland var saker faktiskt lättare förr. Alla dessa möjligheter gör en snurrig och deprimerad.