Fröken Kowalski.

Jag har en vän. Hon heter M. Jag har känt henne i sju år snart och trots våra motgångar har vi kommit ut på andra sidan med ett starkare band än någonsin. Vi träffades under högstadiet och gick i samma klass. Hon lärde mig om James Dean och Japansk rock- och popkultur fram tills vi tappade kontakten på grund av ett bråk över hennes dåvarande pojkvän. Av samma anledning började vi prata igen två år senare. På grund av ett grovt skämt på hennes ex bekostnad. Vi hade lektioner tillsammans och pratade lite då och då. Det var inte alls likadant längre, och det band vi en gång hade haft i högstadiet, de kvällar vi suttit uppe tills morgonen och skrattat över diverse saker hade gått sönder. Det var inte riktigt förrän jag fick min första pojkvän som vi började umgås igen. Och hon fanns där när ingen annan var där. Jag ringde till henne och grät när jag visste att det skulle ta slut med T, och jag klagade hos henne när allting kändes dåligt.

Det blev nytt år och vi började på universitetet tillsammans, trots att hon mitt i natten dagen innan insett att hon sökt fel. Vi skrattade åt det och jag sov två timmar den natten. Universitetet kändes så stort, och vi kände att vi inte passade in bland alla pretentiösa studenter. Men vi hade kul ändå trots de få nationsbesök vi hade. Vi firade Valborg i parken med andra vänner och drack så mycket att vi inte kunde gå normalt. Vi shottade "svartingar" hemma hon H och jag trillade in i hans ugn när jag skulle ta på mig skorna. Jag råkade även smutsa ner mina byxor i parken och sätta min oboy-dränkta väska i H's säng. Vi firade Valborg hos MS och jag har nog aldrig mått så dåligt av alla jelly-shots. Skickade textmeddelanden till en viss person och trodde att jag var kär. Vi gick igenom en rad olika händelser det året. Man skulle kunna se det som vårt guldår. Vi hittade nya människor, var med om en del episka grejer och fick en massa internskämt på andras bekostnad.

Året därefter var en mix av hjärtesorg, brist på tillit men även där en hel del kul. M's syster tog studenten och vi åt god mat och drack lite alkohol. Sedan grät jag över C och jag & M låg på asfalten och pratade tills allting snurrade. Vi gick in i huset igen och jag drack champagne i massor och satte igång VinterNoll2 av Kent medan folk blev färre och färre. M's pappa undrade helt spontant ifall jag mördat deras hund och vaktmästaren på vår gamla gymnasieskola började ragga på mig. Jag skrattade. Sedan somnade vi i hennes säng medan jag sprang till och från toaletten fastän jag innan det sagt att jag inte orkar med när man dricker så mycket att man mår dåligt. Vi hade Harry Potter-maraton med Cam och åt frukost i solen en gång. Sedan hade vi utgång där allting slutade alldeles för tidigt. Vi gick igenom en midsommarfest, vår stads 100-årsjubileum, Malmöfestivalen och ett nyår där allting bara spårade ut totalt efter vi satt foten i min hemstad.

Jag tycker hemskt mycket om M. Hon är som en del av mig. Vi är nutidens version av Bonnie och Clyde. Min partner in crime. Hon får en alltid att skratta och är inte sådär överdrivet seriös. Vi har alldeles för många internskämt och har gått igenom så himla mycket tillsammans. Jag känner ingen annan som kompletterar mig på det viset hon gör. Som fyller mig med kunskap som jag annars inte hade haft. Som har en bättre musiksmak än mig. Som är lite mer alternativ och som alltid har varit lite udda - men på ett bra sätt. Även om hon är den mest cyniska människa jag känner så känns det alltid som att hennes råd är de som är sanna, att hon känner mig lite bättre än jag känner mig själv. M är en sån som jag skulle känna mig helt vilse utan, även ifall jag ibland tar henne lite för givet. Hon är den enda som jag pratar med dagligen och som jag skickar långa textmeddelanden till. Ibland känns det som att vi är ett par, för att vi är så hopsvetsade att det är knäppt. En gång sa henne kusin att vi till och med har likadan frisyr, och det säger nog allt om vår relation till varandra. Hon är den bästa jag vet.