Förra hösten skrev jag ner det här:
"Jag befinner mig fortfarande i en post-examen-koma vars bieffekter kan tänkas vara: handlingsförlamning - varken ork eller mod att kämpa för någonting i sitt liv, en slags kronisk bitterhet med inslag av små gråtattacker, episoder från det gamla livet samt en skvätt svartsjuka inför allting jag tror håller på att dras ifrån mig. Kan även tilläggas att det möjligtvis finns en liten del av självdestruktivitet, rädsla för att vara alldeles ensam samt ett stort behov av självbekräftelse."
Och idag, flera veckor senare, har den där koman lagt sig lite grand. Det känns som jag befinner mig i själva uppvaknandet just idag, och flera andra dagar. Det har funnits en rad episoder på sistone, eller de tre senaste åren, som har samlats inom mig och ibland har jag känt att nu får det vara nog, jag orkar inte mer. Jag sticker härifrån. Börjar om på nytt. Jag har döljt ångesten genom att klä in den i annat, för att sedan få den kastad i ansiktet igen när den lyckats spränga hål i fasaden. Jag vill göra en framtidsplan, en lista. Hitta en nyckel till friheten. Det är dags att börja leva, inte dö. Man måste börja någonstans, sen får det bära eller brista. Men idag, idag har jag fått nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar