Skrattretande.

Läste gamla texter för en stund sedan som jag hade skrivit på datorn. Hittade bland annat en gammal konversation. Jag är så sentimental så jag sparar det mesta. Det är verkligen självplågeri till en viss del, men man vill ändå komma ihåg saker som fick en att känna sig minst i världen, samt saker som fick en att blomstra. Alltså. Skrattade och läste den med avsky. Så jävla äckligt att vara en sån idiot. Jag skulle stått upp för mig själv så mycket mer. Inte bara sett mig själv som ett offer hen kunde trycka ner i skorna. Jag skulle skrikit "Stopp!" och gett ett slag i magen tillbaka. Eller två. Blir så himla arg. Hur kan man säga sådana elaka saker till en människa? Det är så... vidrigt. Så jävla rätt beslut att säga upp kontakten med henom. Så. jävla. rätt.