08.

Det finns dagar då man känner sig fängslad i sitt eget hem. Väggarna verkar vara mindre än innan och man får anstränga sig lite mer för att kunna andas normalt. Ibland accepterar man situationen, ibland smider man planer för att någon dag kunna göra en Shawshank Redemption. Man bygger labyrinter i sitt eget hem och gömmer sig i de vrår som finns till. Allting för att man inte ska bli galen. För det blir man ibland. Man blir arg över otacksamheten som spirar, hur alla inte hjälper till lika mycket. Man blir arg på kraven som ställs på enstaka personer när andra får gå fria bäst de vill. Man blir arg över idiotiska idéer som tillåter människor att vandra ut och in härifrån som om det vore ett Bed & Breakfast. Man blir arg över tystheten, över förnekelsen att det finns stora problem här. Man blir arg på naiva syskon. Man blir så in i helvetes jävla arg på allting, egentligen. Det är som om kärnan till allting har ruttnat, gått sönder totalt. Och vissa försöker medan andra knappt behöver kämpa alls. För att de får allting serverat. Visst, vi får alla allting serverat till en viss del. Men vissa visar åtminstone lite mer tacksamhet än andra. Ibland blir jag så trött på allting att jag bara vill ta min resväska och gå härifrån med bestämda steg. Avsluta allting med ett par slagkraftiga ord. Sen bara: Hejdå, alla. Hej, livet.