My heart is beating like a hammer.

Vad jag har kommit fram till under hela min livstid. Speciellt de två senaste åren:

- Pojkar är konstiga.
- Pojkar tycker inte om initiativ-tagande flickor.
- Man borde sluta sms:a pojkar som inte vill sms:a en tillbaka lika mycket som man själv gör.
- Saker och ting bör komma naturligt, inte sådär konstigt pressat så att man får ont i magen för att man vet att det känns fel men vill försöka ändå.
- Sitt för guds skull inte och stalka personen på diverse sociala medier för att känna dig ännu mer värdelös än vad du redan gör. Självplågeri är vad det är.
- Sitt inte och läs gamla sms - radera dem.
- Lev inte i det förflutna, försök inte minnas de smågrejer som var bra när hela grejen var dränkt med värsta svarta sörjan från första början.
- Fundera inte ens på att överromantisera träffar mellan dig och honom. Det ställer mest till med problem.
- Var inte för klängig, och var för guds skull inte brutalt ärlig. Ös inte ur dig allt du tänker på fastän det känns som världens naturligaste grej.

Sammanfattning: Jag är en självdestruktiv, klängig, desperat människa med sämst självkänsla. Jag är så himla fast i mina rutiner att jag inte kan dra mig loss från dem. Jag vill ha någon samtidigt som hela min värld inte vill släppa in någon på riktigt. Jag är för beroende av en idé på hur allting ska vara. Alldeles för hopflätad med bilder från filmer, böcker och diverse grejer. Jag kan inte vara med någon när jag knappt får ihop det själv. Egentligen finns det massor med saker som jag skulle kunna tänka mig att göra. Som alltid kommer vara diffusa drömmar i mitt huvud, som jag aldrig riktigt kommer kunna greppa tag i för att jag för säker där jag är. Och för rädd för att släppa taget. För rädd för att upptäcka. Jag lever med den där bristen på motivation som skulle kunna ge mig en spark i baken.

Jag behöver ett mål. En destination som förverkligar saker och ting jag tänker på inuti. Jag romantiserar mycket, visst, men några av de där drömmarna måste ju ändå gå att förverkliga. Jag tror att jag behöver ett miljöbyte. En annan stad, ett annat landskap, ett annat land, eller kontinent. MEN. Jag är inte en "doer". Jag är en passiv människa som låter livet passera, ungefär. Hur stoppar man det egentligen? Hur blir man den där aktiva personen som gör saker för sig själv, istället för att leva för andra? Hur bli man främst av allt sådär säker på allting. Bombsäker. Glad att man gör någonting man aldrig trodde man skulle våga. Hur skaffar man sig ett mål som man tror på? Som man är beredd att satsa allt på. Det är en av mina största frågor just nu.