Någonting fattas inuti mig. Det känns som ett hål. Ett stort svart hål. Dagarna känns vardagliga. Det finns ingen större mening med dem. När jag tänker efter har det aldrig funnits någon större mening med dem. Någonsin. Det är mest att jag dränker dem i ovettiga saker. Täcker hålet med en slöja av män. Någon som kan fördriva tiden åt en. Men ingen av dem vill någonsin rädda någon som faller. Skrapar upp knän och handflator för att det inte finns någon som tar tag i ens hand och drar en ifrån en livstid av mörker. Eller, mörker är det egentligen inte. Det är limbo. Ett ständigt jävla limbo av meningslöshet.
Så man försöker lappa ihop sig själv i sitt flickrum, i sin säng. Men inga murar är tillräckligt starka för att hålla upp en illusion av lycka. De brister gång på gång. Och man vill skada sig själv psykiskt. För att känns att man lever. Mestadels är det som att stirra in i väggen. Som i Platons grotta. Se skuggorna på väggen men aldrig någonsin bryta sig loss och uppleva det riktiga livet.
Drömmar förblir drömmar, och verkligheten förblir en enda slentrianmässig klump i ett liv man kunde gett till någon annan som kunnat utnyttja det bättre än en själv. Man borde vara tacksam för att man varken är fysiskt sjuk eller psykiskt störd. Men det är jag inte. Jag tar dagar som de kommer. Tänker på människor som jag aldrig träffar. Människor som jag vill dela vardagarna med, men som är lika tomma som jag.
Någonstans borde all den här tomheten resultera i någon slags eufori om man är tillräckligt många som försöker få ihop det till något bra. Men helst av allt vill man bara vara med någon. Man vill inte känna sig så jävla ensam varje dag. Man vill finna en mening, någonting som gör en glad och någon som ger den där lyckan tillbaks till en. Så att man fungerar som två personer som delar energin mellan sig så att ingen av dem någonsin behöver känna sig sådär låg igen.
Man vill befinna sig på svindlande höjder, i ett rus, en dimma av lycka. Men det är svårt, för det händer ingenting för mig just nu. Jag känner mig mest bara så himla ensam. Och uttråkad. Och det har jag varit i månader, i år. Jag vet inte varför, men det är någonting som är fel. Någonting som inte finns där. Jag vill bara att någon ska rädda mig från mig själv. Kommer någon någonsin kunna göra det?
Ingen kommer att rädda dig från dig själv. Visst, till en början, när du träffar den stora kärleken, kommer du vandra på moln, att kommer vara underbart och du kommer vara så o-ensam. Men sen går tiden, och ert liv blir vardag och du kommer bli lika jävla ensam igen.
SvaraRaderaVisst är det underbart med kärlek, tvåsamhet, men det är också förbannat överskattat.
Vad du ska göra, hitta dig själv, förstå att du kan vara hel utan någon annan.
Åh, det vet jag mycket väl. Många gör som jag - vissa är värre. Vissa går från förhållande till förhållande. För de vill inte vara ensamma. För att de inte vet vem de är utan någon. Jag vet att för att ha en stark grund, måste man känna sig trygg i sig själv. För det kvittar hur många gånger man hör hur bra man är, man kommer inte tro på det om man inte tycker om sig själv.
SvaraRaderaMen. Jag känner nog mer att vem som helst borde rädda mig. Inte någon kärlek. Det kan lika gärna vara en vän. Någon som drar med mig med sin positiva energi, som får en att uppskatta vartenda sekund av det dagliga livet. Någon som motiverar och inspirerar. Som kommer med förslag på hur man kan utnyttja livet till det yttersta. Någon som har en plan på hur man ska ta sig igenom en slentrianmässig vardag och fylla den med en passion. En stor passion för någonting.
Som någon sa till mig. Är du missnöjd, gör något åt det. Den ständiga och mest vanliga klyschan till mening. Men det är så många som velar, jag är en av dem. Jag behöver en kick. Någon som sparkar mig i baken och drar med mig på rätt väg.
Men. Ibland känns det bara så himla ensamt. Jag behöver bara någon. En vän. När det kommer till kritan. Som kan göra saker med mig. Som är ledig och har tid. För mig.