Och allt som fanns kvar var misären då lyckan försvann ut ur dörren.

De tre senaste dagarna har jag velat gråta på jobbet. Dels för att jag har fått stå i driven. Själv. Dels för att det blir för mycket multitasking, att komma ihåg beställningar i huvudet och fixa så mycket man kan innan man slår in det på datorn. Dels för att skiftledaren pushat en att skicka ut maten för att de väntat länge. Pressen är bara för stor när det är en lucka öppen. Jag orkar inte mer. Jag vill knappt vara där längre. Starbucks ringde igår, jag ringde upp idag men de sa att de gått vidare med andra sökande. Förståeligt, för jag svarade verkligen asdåligt på alla frågor. På engelska. Herregud. Hur dum i huvudet är man? Frågorna var typ såhär:

- Varför har du sökt det här jobbet?
- Finns det någon gång du inte mött en kunds förväntningar, hur har du hanterat situationen?
- Om du ser någon göra något fel på jobbet, hur agerar du då?
- Hur skaffade du vänner på din arbetsplats?
- Har du under det senaste året gjort någonting för din personliga utveckling? (Typ, studier osv.)
- Har du problem med att lyfta grejer?

Det var nog alla frågor. Jag bara "???" Fyfan vad dåligt det gick. Verkade nog fan helt dum i huvudet när jag satt där. Men på den positiva sidan så var det bra frågor som man kan fundera på tills nästa gång man måste gå på arbetsintervju.

Och förresten. M nämnde idag att hon såg att N hade flickvän i Norge nu. Vilket jävla as ändå. Men, men. Förtjänar någon som är tusen gånger bättre och som har 99% mer hjärnkapacitet än honom.

Vad har jag mer gjort hittills? Jo. Jag har handlat secondhand-grejer seriöst för den första gången i mitt liv. Blev hur glad som helst över att jag hittade en läderryggsäck (velat ha typ i evigheter), en snygg väska som ser ut som en skattkista och en hatt i färgen ocra som M tvingade mig att köpa. Sedan köpte jag en grymt snygg body i spets. Asså dör på den. Ni ska få se:

Alltså dör på den. Man ser inte allt men spetsen som sträcker sig till brösten är så jävla äckligt snyggt. Man känner sig som en 1800-talsbrud. Nästan så att alla fynd täcker hålet av förlusten över ett jobb jag velat ha.

Nej, men. Det här får väl räcka för idag då. Vi hörs.