En förenad själ klyvs hastigt till två
Försöker andas med kvävs av det cancersjuka
Faller hjälplöst, skrapar upp ömtålig hud
Lever i ständig förnekelse, bygger upp en fasad av såriga ord
Som ständigt raseras och ger sig till uttryck i tårar
Jag försöker skrapa av mig all längtan till dig
Blockera de tankar som så ivrigt biter sig fast
Jag känner hur den växer
Muren mellan oss som inte längre går att rasera
Som klipper av alla osynliga band och frigör alla kedjor
De ord som sades tynar bort i etapper
Förblir någonting diffust på en numera avlägsen plats
Det fanns en dröm om ett litet sårbart frö planterad i jord
Som ständigt frasade sönder det band som fäste ihop mig i dig
Kvar förblir endast en skepnad av det som var
Dränkt av förhoppningar, förgiftad av ord
Splittrad på golvet som tusentals spillror av glas
Ligger det frö vi en gång sått
Jag känner mig inte så poetisk, men jag skrev det här när T gjorde slut med mig 2010. Självklart kan man förbättra den så att den blir priceless, men jag tycker ändå att den är helt okej, liksom. För att vara nitton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar