Kärlekskrank.

Jag känner hur det här med att skriva texter avtar. För det finns inte så mycket att skriva om. Det enda jag är gör är jobbar, jobbar, jobbar. När jag kommer hem gör jag ingenting. Möjligtvis tittar på mobilen två, tre gånger om där finns några sms. Har nattliga diskussioner med Fröken W och väntar på bättre tider. Det kommer nog alltid finnas en tomhet inuti mig tills jag vet vad jag ska fylla den med.

I flera veckor har jag tänkt att han skulle fylla den, men han kommer med ursäkter om att han nog är lite död inuti och att han märker att jag är så mycket mer intresserad och att det kommer såra mig. Jag vet ju inte ens vad jag vill, på riktigt. Eller. Jag vet ju att jag vill vara nära någon. Ha någon att vända mig till. Någon som gör uppoffringar, som inte bryr sig om klockan är halv tre på natten en lördagskväll och inte låter tröttheten styra över viljan att dela säng med någon. Jag vill ju vara andas in i någons nyckelben och ligga så nära att det blir för varmt. Jag vill ju mest veta att den här personen inte kommer vara med någon annan, även om denne är "död" inuti.

Och jag som är så kravlös. Eller har för många krav. Kanske är människor med dött inre min grej. För att det aldrig blir på riktigt. Det blir flyktigt och man gör som man vill. Sen när det är över vill man skrika och gräva ner sig i sina lakan och aldrig mer kliva ur sin säng. Sen reser man sig upp och gör samma sak igen. Med någon annan.

Kanske borde man sätta det hela i ett annat perspektiv. Att bristen på kärlek och framtidsplaner gör att jag söker tillfälliga distraktioner, och hoppas på att någon av dem kommer nappa. Jag kanske vill leka på låtsas, när jag innerst inne vill ha det på riktigt. För en gång ville jag gråta i hans säng för att jag visste att jag ville ha någon som är mer än en flyktig grej. Att jag ville ha någon som finns där hela tiden. Och så skickar jag flera textmeddelanden varje dag och han svarar. Och när jag bestämde mig för att sluta skrev han till mig igen. Och hoppet dök upp igen. Sen börjar man  bry sig och blir arg och frustrerad när det inte finns någon tid över till mig ändå. Bara ett ynka sms och ett godnatt, jag är trött. Puss. Jag vet ju själv vad jag hade sagt till någon i min situation. Att jag borde lägga av. Tänka på vad jag vill. På mina planer med livet. Fixa mig själv. Men jag vet inte hur man gör.

Och för några veckor kände jag att okej, jag vet att han inte vill. Men ska jag dölja vad jag vill? Om man tycker om det, borde man sluta? Sen tänker man på alla de ord som man han skriver, som man avfärdar för att han säger så för att vara snäll. Man bara vet att det är så. Så vill man tvinga ur sanningen, för man stör sig. Sedan vill man hellre leva i en lögn. Man blir så negativ för att man vill att någon ska bevisa att man har fel. Men grejen är den. Det har man ju i princip aldrig.

Magkänslan är såhär: Du ljuger. Bevisa mig fel. Och så tänker man på hur det var för något år sedan, när man inte ens ville någonting men han ville och jag inte ens ville ses. Och nu är det tvärtom. Men nu passar det inte ens. Så tänker man att om det nu funnits en chans innan, kanske det kommer en igen. Och många av de jag gråtit över har flickvänner nu. Jag känner mig som killen i "Good Luck, Chuck." Eller något. Alltså. Bara tanken på att han säger så och skaffar någon annan som N gjorde får mig att gå sönder. Vad är det för fel på mig ens? Och varför är tvåsamhet så himla mycket norm? Varför känner man sig som Bridget Jones i ett rum fullt av par?

Jag ger upp. Jag orkar inte skicka sms bara för att längre. För jag blir så besatt av tanken. Skapar förhoppningar som rivs sönder. Han kanske tycker om att prata med mig, eftersom han svarar på allt jag skriver. Det kan man ju inte göra för att man är snäll. Innerst inne hoppas man mest på att han ska inse att han är kär i mig. Att egentligen vet han inte det än.

Mvh. Hopplös romantiker.