Återfall.

Får ett återfall. Pratar med honom på ett dansgolv och säger att jag är botad. Vi går hem när musiken är påväg att tystna. Tar en genväg genom staden. Jag låser cykeln vid hans lägenhetshus, går uppför vad som känns som flera miljoner trappsteg för att sedan släppas in av honom. I Edens Lustgård biter jag i det förbjudna äpplet ännu en gång.

På samma ställe såddes ett frö i mitt miserabla hjärta och växte ut ur den här ständigt pumpande muskeln för att slå sin knut runtom. Så nära. Så tätt. Så att man ligger sömnlös mitt i natten och har så ont i magen för att man vet. Man fucking bara vet att det är så jävla fel, men man går med på det i tre månader till. Tills han säger stopp. Och jag får ett återfall tre veckor senare. Fem dagar efter jag skulle slutat skicka meddelanden. Han är mitt kryptonit och han tömmer mig på känslor som inte vågar finnas.

Klockan tre på natten, en dag senare, säger han stopp igen. Vid dörren till sin port. Försöker hastigt pussa mig på munnen och jag vänder på klacken och går hem. Tänker: Fan helvetes jävla skit. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte. Och hemma ligger jag i sängen och försöker sova. Men allting snurrar. Jag dricker vatten, sedan dricker jag lite till. Det slutar snurra och jag blundar. Några minuter senare är allting glömt.