Känslan av frihet

Nu är de här två helvetesveckorna över. Ingen stängning på någon vecka. Och inte med henne när det väl är stängning igen. Känslan av frihet. Grät nästan innan idag när jag förklarade för mamma om hur hemskt det är. Det är inte kul när det sätts orimlig press på en på ett jobb med en dålig skiftledare som hellre tjatar på en istället för att hjälpa en. Okej, att hon möjligtvis är jävligt trött på det men hon är den enda som får folk att vilja säga upp sig. Vissa mår psykiskt dåligt. En tjej grät för helvete i diskrummet en gång. Nån skickade in uppsägningslapp när jag inte jobbade där och det blev möte. Hon jobbar kvar där fortfarande nu. Men inte lika ofta eftersom hon jobbar på ett annat ställe samtidigt då hon lyckligtvis är klar med högskolestudier. Det känns så jävla skönt att fler känner att det är jobbigt. Vet dock inte om man borde attackera henne tillbaka när hon skriker på en, eller gå till chefen och vara en backstabbing bitch.

Hursom. Vad har mer hänt på sistone? Jag har gått på en urdålig klubb med 18+ och "typ" sagt upp kontakten med K. För han är en av de anledningar till att jag mår så jävla dåligt ibland. Och han bara: "Jag förstår om det känns jobbigt för dig att vi pratar, så vi gör som du vill." "Det är klart att jag bryr mig, men inte på det sättet som du vill att jag ska." Hej, tjej som söker sig efter människor som inte vill få någonting att växa. Som är "döda" inuti. Och som festar mer än vad som är hälsosamt. Som antagligen tycker att smala "tjejiga" partypinglor med blont hår som kallar honom för "myspojke" är mer attraktiva än lilla mig. Antar att han lever i sin egen förbannelse och är rädd för att stänga in sig i förhållanden eftersom det gick så jävla fel för något år sedan enligt honom. Då känner man liksom bara att det måste vara fel på en själv. Att man inte var tillräckligt lockande för att bryta den här cykeln. Eller så är han så jävla ingrodd i sitt mönster att han inte kan släppa in någon på riktigt. Jag menar. Jag är fem år yngre och mer redo än honom på något sätt. Antar att jag går tillbaka till mitt "leva ensam och trygg med hjärtat i en bur"-stadie nu.

Jag tycker att det är så himla sjukt hur "besatt" man kan bli. Hur ens humör påverkar hur pass bra hans respons är. Hur allting helt plötsligt handlar om honom. Hur man planerar att vi kanske kommer ses den helgen. Hur ens förväntningar bara börjar rasa ihop och man börjar inse att det kommer skada mig mer än gör mig någon nytta. Jag känner bara hur jag borde bli kvitt den här staden och vara någon annanstans, göra något annat. Men det lär antagligen förbli en dröm. För min motivation är så jävla låg alltid. Jag bara drömmer men vågar aldrig göra det på riktigt på grund av konsekvenserna som möjligtvis kommer hända.

Fan vad jag behöver förändring, men lyckas aldrig sträva mot det. Hej, forever comfort zone typ.
Nej, nu ska jag titta på Glee sen ska jag fan njuta av min lediga dag imorgon. Kanske lyckas söka några jobb. Natti.