Det roliga med att komma med insikten att man tog studenten för ungefär fyra år sedan är ju helt jävla ångestfyllt. Livskrisar, livskrisar. Grejen är den att jag verkligen inte vet vem jag är och var jag vill ta mig. På ett sätt är det väl bra att framtiden inte är förutbestämd. Men jag är så himla förvirrad. Jag har varit det sedan jag sprang ut ur min gymnasieskolas dörrar den där dagen i juni. Jag har ju inga som helst mål. Visst, jag har drömmar. Jag har visserligen mål det med. Men jag har inga verktyg som kan förverkliga det. Ingen konkret plan. På ett sätt känns det som att mitt liv är helt förstört. Hur jag velar fram och tillbaka. Hoppar på kurser, hoppar av.
Men. Man måste börja någonstans. Och jag känner att det jag behöver just nu är ett nytt jobb. Och efter det tänker jag fan flytta härifrån om det ens är möjligt. Känns ju omöjligt. Helvetes skit. Och där står man ensam, helt naken och rädd och vet ingen som kommer fånga upp en om det blir för mycket. Som kommer hjälpa en hitta kryphål. Se nya möjligheter istället för hinder. Jag måste prata med någon. Det känns inte normalt att ha vara sån här till och från i fyra jävla år. Att ständigt tappa fotfästet. Ständigt dölja sin livsångest med tillfälliga distraktioner för att sedan få ta smällen av sanningen som ett slag i ansiktet då och då.
Alltså, fyfan vad jag känner mig värdelös. Jag gör verkligen det ibland. Jag är så jävla trött på allting. Och jag kommer ruttna här. Den här staden är som ett svart hål. Dessutom känns det som att alla andra människor har pojkvänner som hjälper dem genom livet så att det inte känns svårt. Och jag har knappt någon. Jag säger inte att en pojkvän skulle vara lösningen. Jag säger bara att det hade varit så jävla värt det att ha någon som inte kommer ge upp på grund av att man är en neurotisk jävla känslobomb med ett svart regnmoln över huvudet flera dagar i månaden. Någon som kan ge en bra råd. Som man kan prata med tjugofyrasju. Och personen kommer svara på allting. Åh, livet. Varför suger du så himla hårt just nu. Vill ni veta min livplan om jag fick forma den hur jag ville? Om jag hade alla möjligheter i världen? Den hade sett ut så här.
- Flytta ifrån den lilla staden.
- Ha ett semi-trevligt jobb som inte är så himla stressigt, med en positiv arbetsmiljö och trevliga arbetskamrater. Gärna utomlands
- Göra någonting crazy. Typ: Resa någonstans med någon/några under en period och göra roliga saker.
- Plugga i ett annat land. Alternativt språkkurs i Storbritannien som Fröken W gjorde. För att plugga engelska är en ganska bra bas. Och liksom lyckats score:a ett godkänt betyg i en Cambridgekurs.
- Åka till Skottland och Japan. Canada kanske. Frankrike och Italien. Barcelona.
- Bli kär. I någon som ser ens värde och som man känner att hen här är så jävla bra. Hen ger mig den uppmärksamheten jag behöver. Kompletterar mina egenskaper och är allmänt jävla bäst. Ingen mera ångest. Och halvhjärtade grejer.
(- När det blir aktuellt igen: Plugga på högskola.)
Det här är typ allt jag kan tänka på. Det är ganska lite kanske. Men det är allt jag kommer på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar