Working 16.30 to 00.15. What a way to make (you wanna shoot yourself in the head) a livin'.

Efter att ha jobbat två dagar den här veckan har jag fått försmaken till det lediga livet. Semester. Det känns som att det enda jag gör är jobbar kvällar och "nätter". Vill inte jobba där mer. Alls. Jag är så himla trött på det. Man är så himla opeppad när man går dit, opeppad när man väl är där. Mina tankegångar ser ut såhär: "Hoppas jag slipper så i kassan." "Hoppas det kommer lite folk." "Hoppas hen inte jobbar." "Snälla kan den här dagen ta slut?" "Yey, rast om en timme!!!". "Bara tre timmar kvar." Ja, jag har kommit till det stadiet. Jag har aldrig varit så här opepp. Visst, jag brukar klaga, men det brukar ju vara helt okej annars ändå. Jag sökte dit förra året i hopp om att:

1) få mer arbetslivserfarenhet.
2) kassavanan (!!!)
3) lära mig arbeta inom ett serviceyrke.
4) göra något som jag var rädd för.

Nu känner jag mer att jag måste prestera som fan och vara sjukt bra när jag inte är det. Visst det kan vara brist på självförtroende. Men ibland är jag även rädd för att kalla på hjälp, rädd för att säga ifrån när jag känner obehag. Jag blir arg när folk säger åt mig när det inte är mitt fel på riktigt. Jag blir stressad när jag måste fylla upp hela fronten (där kassorna är: fylla på is, hämta lock, muggar, fylla på dippor, kartonger med äpplen/morötter, ramlösa osv.) tills nästa rusch samtidigt som jag har driven osv.

Nä. Målet den här jävla veckan är att söka MINST två jobb. Ja, det är fan rimligt med tanke på hur dålig jag är med jobbsökandet. Hade jag sökt jobb så mycket som jag ältat, alltså wow vad ansökningarna hade flygit iväg. Såhär:

Hehe. Aja. Ska försöka skriva lite ansökningar nu. Hej.