I'm not giving up. I'm just giving in.

Jag känner mig död inuti. Just idag. Jag vill sluta skriva till honom så mycket som jag gör. Innan har jag varit så himla rädd för att allting skulle ta slut då. Kanske kommer det göra det. Vad vet jag. Och om han svarar: "Varför skriver du inte?" Vill jag skriva: "För att det är det enda jag gör. Och jag orkar inte mer." Jag är sån som skriver allting jag tänker på. Och han svarar. Bara att han svarar på det mesta skiljer sig från alla andra. Det känns som en har tappat allting just nu. Jag förväntade mig inte ens ett sms för tre veckor sedan. Över en sån sak. Jag vill bara ha någon som finns där. Hela tiden. Som en inte behöver boka dejter med, utan en kan bara säga "Jag vill komma till dig nu" och personen skulle säga "Ja, kom." Och så ska en bara ligga där i sängen och lyssna på musik medan någon drar håret från ens ansikte och pussar en på halsen. Och säger att en är fin. För en vill höra sånt. Kanske väljer en det svåra. Det som är omöjligt från första början för att en är så himla rädd för att det ska hända någonting och en skulle bara skämmas över sig själv om de visste allting en försökt gömma i evigheter. Vill att det ska kännas sådär asbra. Så självklart. Men ingenting kommer någonsin kännas sådär.