Den här ständigt pulserande känslan av hat. Av missnöje, ångest och en smula depressiva tankar. Ungefär så här känns det när man jobbar på ett ställe där man känner sig så himla utanför. Man låtsas att man är på deras nivå, och liksom "tycker om" alla. Pratar med dem som om ingenting är fel. Men idag. Då stod jag i kassan. En man kort. Människor med rätt "stora" beställningar som skulle ta med det hem osv. En person i kassan. EN. Man vet inte var man ska börja. Så man tar några beställningar. Sen stoppar man kön och plockar ihop en massa. Känner hur folket antagligen är så himla irriterade över kön. Man blir helt varm i ansiktet, för man vill inte att folk ska bli arga. Och så alla de här barnfamiljerna. Visste ni att en person får max vänta i kön i två minuter? Att när det är en kö på tre personer så ska man öppna en ny kassa? Ibland får man stå där själv pga brist på personal. Alla som ska jobba är där, men vi är ändå för lite. Skiftledaren kan inte klona sig och får hjälpa alla så bra hen kan. Idag tog jag Chili Cheese från DT-rännan för jag visste att personerna i kassan väntat så jävla länge. Ha, ha. Och de bara: "Asså, hallå. Så kan du inte göra, du måste fråga om det är din som ligger i fel ränna och att du kan ta den." Och man bara känner hur man typ halvt bryr sig. Alltså fyfan vad jag hatar alla där. Fy. Fan.
Så när det inte händer så mycket, så står de som varit där länge och pratar. Så känner man sig sjukt seriös själv och tycker att de är så jävla löjliga. Att alla ska ha rätt till bra service liksom. Förstår om folk stannar där för att de känner gemenskap. Men jag har ingenting gemensamt med någon. Känner bara hur jag är utanför bubblan. Människor som jag tyckte om innan känner jag smått hat inför. "Alltså, jag fattar inte var du gör av alla dina fyror?" När jag sa att jag saknade en, men kom på att det var två och inte ville påpeka det när människan blir så jävla svinlack. Vadå, jag har för fan inte tagit fler fyror än vad som delats ut, och allt ligger inte i skåpet, så fucking böla din jävla kärring. Okej, det är svinstressigt att stå i köket, det är typ jobbigast av allt. Men herregud. Man behöver inte bli sur. Speciellt om man inte är otrevlig och säger "Var fan är det jag ropade in din jävla nolla? De har väntat i sju minuter." Och människor som kommit in till "gänget" för några månader sedan passar in som pusselbitar med den andra för att de är så jävla klämkäcka. Man bara, herregud vill bara sluta leva eller dö på golvet. Hänga mig i ett jobbskärp i omklädningsrummet.
Och jag klagar och klagar, för att alla människor älskar att klaga. Men så gör man ingenting åt det. Jag har möjligtvis sökt kanske tre jobb under tiden jag jobbar där. Och jag känner att det antalet behöver höjas till maximal utpumpning av CV:n och personliga brev till hela Skåne. Snarast. Alltså jag måste verkligen börja försöka ta tag i mig själv. För det här fungerar absolut inte. Man ska inte känna såhär. Det är inte okej någonstans. Hur kan man känna sig så himla utanför på en arbetsplats? Det är nästan så att man försöker vara ännu mer annorlunda för att sticka ut ändå. Som en protest.
Jag får se jobbsökande som ett annat deltidsarbete. Och. Det jag stör mig mest på är att K är vän med en tjej som jobbar med mig och som jag från time to time fullkomligt "hatar" (även om det finns stunder då hon är rätt så trevlig). Och jag vill liksom bara projicera hatet på honom. För hur fan kan man vara så jävla dum i huvudet att man tycker om en sån människa. Visst, trevlig osv utanför jobbet kanske. Men så bitter och så jävla ... Åh. Nä. Och man märker när hon liknar honom i tonlägen på jobbet. Typ. Hur hon säger "Sa du?" bland annat. Och hur hon iscensätter saker.
Ibland sitter jag och väntar på att han bara ska säga: "Nädu, A. Jag vill nog inte träffa dig mer. Jag känner inte för det." Och ibland vill jag bara ge upp. Sluta sms:a som känns som ett dagligt tvång, sluta föreslå träffar, sluta finnas där. Men man är så himla rädd att det inte skulle ha någon som helst påverkan. Att det liksom bara skulle tyna bort och alla bara låtsas som ingenting någonsin hände. Att det inte kommer ett sms som säger: "Vad tyst du är" "Vill du ses i helgen?". Att allting bara glöms bort. Man vill bara bekräfta sin rädsla i princip men dra ut på det för att man skulle dö om det var så.
M föreslog posten idag. Och jag ska fan söka till posten. Fan bättre att vara en jävla brevbärare än att jobba på det äckliga jävla Alcatraz-stället.
Glad jävla alla hjärtans dag.
*En timme och 20 minuter för sent*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar