There's a green light in my eyes.

Det här eviga velandet. Om att hålla sig kvar i saker som för längesedan är döda. Ibland vill jag skicka ett sms som det bara står: "Ibland tänker jag på dig." Men det känns som man ger upp. Fast egentligen vill jag skriva: "Nu har jag inte pratat med dig på flera veckor, men jag tänker fortfarande på dig. Det är som om någonting är fel inuti." För jag tänker att det inte är över. För att jag hoppas så mycket på framtiden. Det känns så jävla svagt på något vis. Jag vet inte om det fanns någon som helst "closure" egentligen. Jag bara slutade sms:a och sa att vi inte skulle prata på ett tag. Sen är det väl den där eviga känslan om att någon annan kan ta honom, när som helst. Att han kanske tycker om någon annan nu. Även om han sa att möjligheterna är låga. Och jag försöker spela kall. Att det är okej. Men vartenda gång jag ser honom så anstränger jag mig extra mycket för att inte bry mig. Varför är det så att vissa människor tenderar att grubbla över det förflutna? Varför kan man inte blicka framåt? Jo. För att det finns ingen annan i min nutid som jag kan måla över hans existens med. Ibland känns det som att det aldrig kommer finnas någon annan. Men det är ju bara knäppt.

I fredags såg jag The Great Gatsby och kände igen mig i honom. Hur man ständigt går tillbaks till dåtiden och målar upp en idé om någon. Hur man vägrar inse att idén om den här människan är borta. Men ändå målar man upp förväntningar över hur ens framtid kommer se ut. Hur hen bara behöver lite tid. Att det kommer bli som förr. Han är min Daisy. Och jag är Den Store Gatsby utan förmögenheten och de livliga festerna. Men vi har samma ekande tomhet och längtan över någon som är så långt borta, men som man en gång kunnat röra med fingertopparna. Det där gröna ljuset är han. Och nån dag kommer det slockna, och tillsammans med ljuset dör alla förhoppningar om den blommande kärlek som en gång hade kunnat finnas.